Foto: JK-Fotografie-Design-shutterstock.com / Strömmingen i Östersjön måste skyddas innan det är försent.
Det storskaliga pelagiska industrifisket i Östersjön oroar både småskaliga kustfiskare och sportfiskare längs ostkusten. Samstämmiga rapporter vittnar om att strömmingen både minskat kraftigt i antal och i storlek. Det mesta pekar mot alltför stora och kustnära uttag från det pelagiska industrifisket. Företrädare för regeringen och den ansvariga myndigheten HaV menar att fisket är hållbart och baserat på forskningsråd och att det av olika anledningar skulle vara problematiskt att flytta ut trålgränsen. Sportfiskarna menar att rådgivningen i detta fall är missvisande och att industrifisket nu tvärtom bidrar till att öka obalansen i Östersjön, samt att det är fullt möjligt att agera för att flytta ut trålgränsen.
-Vi ser nu en kraftigt ökande opinion både bland allmänhet, småskaliga lokala kustfiskare och bland lokalpolitiker för att reglera industrifisket. Vi har även olika studier och forskare som stödjer bilden av att industrifisket är ohållbart och riskerar att förvärra den redan akut dåliga situationen i Östersjön. Det är dags för regeringen att omvärdera sin ståndpunkt i frågan och att agera. Gör vi inget nu riskerar vi en kraftigt förvärrad situation i ett redan starkt påverkat innanhav, kommenterar Sten Frohm, Sportfiskarnas generalsekreterare.
Sammantaget vill Sportfiskarna se:
• En utflyttning av trålgränsen runt hela svenska kusten för att skydda känsliga kustekosystem och för att främja och säkra ett framtida småskaligt nyttjande av fiskbestånden.
• Att fredningsområden införs i linje med SLU:s rekommendation om förbud för trålfiske i Ålands hav och sydvästra Bottenhavet.
• En genomgripande miljö- och hållbarhetsanalys av det pelagiska kvotfördelningssystemet och för det industriella fisket.
• En effektivare kontroll och uppföljning av fångster och bifångster i det industriella fisket. Särskilt fokus ska riktas mot förekomst av lax och öring i det pelagiska fisket.
• Att staten tar rodret för förvaltningen av våra gemensamma fiskresurser!
Läs mer om industrifisket:
Vad säger den vetenskapliga rådgivningen?
Varje år beställer EU-kommissionen vetenskapliga råd från Internationella Havsforskningsrådet (ICES), ett nätverk bestående av över 5 000 forskare och närmare 700 marina institut i 20 medlemsländer. När ICES lämnar råd för Östersjöns bestånd av sill/strömming bedöms hela centrala Östersjön som ett enda bestånd. EU-kvoten är på hisnande 153 384 ton, varav Sverige har 51 300 ton. Fisketrycket har ökat stadigt sedan 2013 och är över gränsen för maximalt hållbar avkastning (MSY), men enligt ICES är beståndets lekbiomassa fortfarande på rätt sida gränsen för vad som är hållbart (Blim) och årsklass 2014 är den starkaste uppmätta någonsin. Varför är då fisket så problematiskt?
Trubbiga råd och påverkan på lokala bestånd
När ICES lämnar ett vetenskapligt råd för ett område stort som södra Sverige är upplösningen i rådet mycket dålig. Rådet tar exempelvis inte hänsyn till att det kan röra sig om en mängd olika bestånd, likt kusttorskbestånden på västkusten. Vidare tar råden än mindre hänsyn till påverkan på lokala bestånd om en stor del av den svenska kvoten landas på kort tid i ett mindre havsområde när strömmingen börjar samlas för lek. Risken är alltså överhängande att lokala lekansamlingar helt har fiskats upp, innan de når de skyddade områdena innanför trålgränsen.
Felrapportering i kunskapsunderlaget
Ett väldokumenterat problem som Sveriges Radios program Kaliber avslöjade i september 2019 är de omfattande felrapporteringar av fångsterna av sill och skarpsill som gjorts i det svenska storskaliga industrifisket. Delar av den pelagiska fiskeflottan har som det förefaller i granskningen valt att felrapportera för att kunna anpassa sina kvoter till fångsterna. Felrapporteringar är både svårkontrollerade och ur ett juridiskt perspektiv mer eller mindre riskfria, utöver att de mycket stora landningsmängderna innebär både stora ekonomiska incitament och påverkan på ekosystemet. Landningarna i det pelagiska fisket är både till storlek och värde helt ojämförbara i svenskt fiske. Och vad kanske ännu värre är – om forskarna får fel data lämnar de fel råd. Risken finns att beståndsstorleken av sill/strömming har överskattats.
Bifångster
Det storskaliga pelagiska fisket är sannolikt betydligt renare från bifångster än blandfisket som sker med bottentrål på västkusten. Sportfiskarna upplever dock att kontrollen av bifångster är mycket bristfällig, även med tanke på de enorma mängder fisk som landas i Danmark. Det är givetvis mycket tidsödande att undersöka bifångster i landningar som ofta är på många hundra ton. Lägg därtill problemet med att identifiera småfisk i en många dagar gammal fångst som ändå ska gå till fiskmjöl. I de data från stickprov i Norrsundets hamn som Sportfiskarna har tagit del av har varken lax, sik, öring eller torsk redovisats. Däremot visar förekomsten av bottenbundna arter som simpor och tånglake att särskilt industrifisket efter strömming i realitet är ett ganska bottenbundet trålfiske. I tidigare trålprovfisken har exempelvis andelen lax som bifångst enligt ICES varit ansenlig.
Etiskt och miljömässigt rätt att mala ner fisk till mjöl?
Ytterligare en diskussionspunkt gäller hur fångsten avsätts, där merparten av fångsten går via fiskmjölsfabriken i Skagen till norska laxodlingar. Samtidigt har det under 2020 ända fram till inträdandet av fiskestoppet 1 maj varit svårt att få tag på färsk strömming längs ostkusten. Regeringen gör klokt i att fundera över huruvida det är så vi ska hantera resursen. Utöver att Sportfiskarna är mycket oroliga för hur det pelagiska industrifisket i sig påverkar ekosystemet och möjligheter till fiske, så riskerar en landsbygdsutveckling och möjlighet till lokal produktion/förädling av fångst till en lokal marknad att utebli. EU:s gemensamma fiskeripolitik (1380/2013/EU) artikel 17 anger tydligt att en fördelning av tillgängliga fiskemöjligheter kan ske utefter miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier.
Det pelagiska fiskets fördelningssystem
Efter ett regeringsbeslut 2009 infördes överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket. Syftet med systemet var enligt Havs- och vattenmyndigheten ”att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan i det yrkesmässiga pelagiska fisket skulle ändras och medverka till att bevara fiskeresurserna och leda till ett i övrigt ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende hållbart fiske”. Den pelagiska fiskeflottan har det senaste decenniet därigenom reducerats från 80-talet båtar till 32, och är ekonomiskt mycket välmående i nästan samtliga fall. Systemet har inneburit att färre båtar genom uppköp fått större kvoter, vilket i sin tur förklarar varför en stor industritrålare på några dagars fiske kan landa mer strömming än hela den småskaliga kustfiskeflottan gör på ett år. Hösten 2019 förlängdes systemet med en ny 10-årsperiod, trots Kalibers avslöjande och trots att en majoritet av alla remissinstanser hade starka åsikter om systemets funktion.
Utflyttning av trålgränsen
Det finns en oro för att utflyttning av trålgränsen skulle vara ett oöverstigligt hinder för att nå målet om ett hållbart fiske, och så är det naturligtvis inte. En utflyttning av trålgränsen kan ske ända ut till territorialgränsen vid 12 nautiska mil, men kräver givetvis förhandlingar med andra nationer eftersom fisket numera regleras genom EU:s gemensamma fiskeripolitik. Sportfiskarna menar att det är dags att snarast agera i frågan och inleda förhandlingar med övriga länder. Faktum är att Havs- och vattenmyndigheten just nu arbetar med ett regeringsuppdrag för att redovisa hur ett generellt stopp för bottentrålning kan införas i svenska skyddade områden utanför trålgränsen och tillämpas även på utländska fiskefartyg.
Fiskeripolitiken, svensk som europeisk, har tyvärr alltid genomsyrats av produktionsmål, inte bevarandemål. De mer miljöhänsynstagande delarna av den gemensamma fiskeripolitiken, som ekosystemansatsen, försiktighetsansatsen och målet att uppnå en god miljöstatus senast 2020 i enlighet med artikel 1.1 i EU:s havsmiljödirektiv, har varit styvmoderligt behandlade och sällan eller aldrig implementerats. Artiklarna 8, 11 och framförallt 20 i EU:s gemensamma fiskeripolitik ger ytterligare stöd för en utflyttning av trålgränsen.
Läs mer:
Havsmiljöinstitutets rapport 2019:7: En näring i nationens tjänst - utveckling av fisket och fiskeriförvaltningen i Sverige
SLU.aqua.2019.5.5-216: Begränsning av trålfisket i Ålands hav och sydvästra Bottenhavet
SR Kalibers avslöjande
Sportfiskarna kommenterar det pelagiska systemet
Sportfiskarna sammanfattar frågan om det pelagiska fisket
Fiskekvoter i Östersjön
ICES vetenskapliga råd för Östersjön
EU:s gemensamma fiskeripolitik