Egenfångad strömming smakar bäst. Foto: Andreas Ollinen
Den senaste månaden har det stormat kring industrifisket efter strömming på ostkusten. Sportfiskarna redogör här för bakgrunden.
Varför saknas strömmingen nära kusten? Det storskaliga industrifisket pekas ut som problemet. De senaste åren har trålfisket ökat samtidigt som bestånden av lekande strömming har minskat. Forskarna på SLU:s kustlaboratorium förordar nu ett förbud för trålfiske av strömming i delar av Östersjön. Dels under vintern då trålfisket tros fånga för mycket strömming ur de djupa delarna i södra Bottenhavet, dels under våren då strömmingen samlas närmare land för lek.
Ett exempel är Södra Bottenhavet där ett massivt fisketryck från det storskaliga industrifisket har inneburit problem för det kustnära, småskaliga konsumtionsfisket efter strömming. Bristen på strömming har också inneburit att det folknöje som fiske efter strömming i alla tider har varit längs Gävleborgs- och Upplandskusten i det närmaste slagits ut.
Samtidigt lider Östersjön av storskaliga miljörelaterade problem där särskilt rekryteringen av vårlekande rovfisk har varit kraftigt störd sedan 1990-talet. Att få tillbaka de lekande bestånden av strömming in i skärgårdarna kan vara avgörande för återhämtningen av rovfiskbestånden och ekosystemet i stort. Sportfiskarna är oroliga över att ett så intensivt fiske på den helt dominerande arten kan få effekter på hela ekosystemet, bland annat har storspiggbeståndet formligen exploderat. När spiggen tillåts ta över kustekosystemet så slås i princip alla andra arter ut.
Det finns ytterligare problem. Ett är att trålgränsen ligger för nära land, i huvudsak fyra sjömil från baslinjen, men med en hel del undantag. De stora industritrålarna tillåts därmed gå väldigt kustnära för att fiska på de koncentrationer av strömming som under våren samlas nära kusten för lek. I nuläget saknas kustnära strömming längs stora delar av ostkusten, enligt samstämmiga rapporter från både småskaliga yrkesfiskare och sportfiskare. Det är dock viktigt att poängtera att industrifisket fiskar i enlighet med kvoter som de blivit tilldelade genom politiska beslut.
Omförhandling av de pelagiska kvoterna
En del av diskussionerna rör systemet med överlåtbara rättigheter som infördes 2009 i det pelagiska fisket, det vill säga fiske efter i huvudsak sill/strömming, skarpsill, makrill och tobis. Syftet med överlåtbara fiskerättigheter var enligt Havs- och vattenmyndigheten ”att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan i det yrkesmässiga pelagiska fisket skulle ändras och medverka till att bevara fiskeresurserna och leda till ett i övrigt ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende hållbart fiske”. Införandet innebar också en möjlighet för enskilda yrkesfiskare att hitta en lönsam väg ut ur fisket genom att kunna sälja sina fiskerättigheter. Den pelagiska fiskeflottan har det senaste decenniet därigenom reducerats från 80-talet båtar till 32. Hösten 2019 ska dessa pelagiska fiskekvoter omförhandlas.
Sportfiskarna har inga starka åsikter kring vilket system som nyttjas för att fördela kvoter, så länge fisket sker i linje med en hållbar förvaltning av fiskresurserna. Däremot är förbundet mycket oroligt för hur det pelagiska industrifisket i sig påverkar möjligheter till fiske, rekreation och produktion och förädling av fångst till en lokal marknad. Dessutom är kontrollen av bifångster mycket bristfällig. I data från stickprov i Norrsundets hamn som Sportfiskarna har tagit del av har varken lax, sik, öring eller torsk redovisats. Däremot registreras betydande mängder simpa, vilket i sig tyder på att det så kallade pelagiska fisket i Södra Bottenhavet egentligen är att betrakta som bottentrålning.
Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund kommer nu kraftsamla i arbetet för ett hållbart utnyttjande av vår gemensamma resurs strömmingen. Det storskaliga industrifisket får inte tillåtas äventyra sportfiske, småskaligt yrkesfiske, landsbygdsutveckling eller balansen i havets och kustens ekosystem.