Foto: Peter Belin / Några oerhört värdefulla romkorn från lekgropsinventering av vild Gullspångslax och öring nedanför Gullspångs kraftverk.
Sportfiskarna debatt: Nu krävs snarast kraftfulla åtgärder för att rädda den vilda Gullspångslaxen, skriver Mikael Tuneld, ledamot i Sportfiskarnas förbundsstyrelse och Peter Belin, chef för Sportfiskarnas regionkontor i Värmland. Artikeln publicerades idag i Nya Wermlands-Tidningen.
Medan du läser det här håller en Sveriges och världens mest skyddsvärda laxstammar på att försvinna. Klockan klämtar för den storväxta Gullspångslaxen, en av Vänerns två sötvattenlevande stammar av Atlantlax, unika inom Europa och sällsynta inom artens utbredningsområde. För 9 000 år sedan, när land höjde sig efter istiden och sjön Vänern uppstod ur en vik av den smältvattenfyllda Östersjön, stannade Gullspångslaxen kvar i sjön och anpassade hela sin livscykel till ett liv i sötvatten.
Förutsättningarna för laxbestånden ändrades dramatiskt från 1800-talets mitt när industrialiseringen och en omfattande vattenkraftsutbyggnad nådde Vänerområdet. Dammbyggnader i vattendragen hindrade vandrande laxar från att nå sina lekområden. Från fångstnivåer på hundratals ton per år under 1800-talet gav laxfisket i Vänern i mitten av 1900-talet endast hundratals kilo, och Vänerns laxbestånd var i det närmaste utrotat.
Laxfisket i Vänern hämtade sig med hjälp av kraftbolagets kompensationsutsättning av odlad lax från 1960-talet. Den odlade, storvuxna Gullspångslaxen blev mäkta populär bland sportfiskare, och den bidrog starkt till sportfiskets utveckling på Vänern och Vättern. Efter utsättningar i de stora sjöarna i USA fångades exemplar på över 19 kilogram. En uthållig utveckling av fisket på odlad lax kräver emellertid att avelsmaterialet, den naturfödda laxen, finns kvar så att de värdefulla egenskaperna behålls.
Gullspångslaxen är den mest skyddsvärda men också den mest sårbara av Vänerns laxstammar. Sedan Gullspångs kraftverk färdigställdes i början av 1900-talet återstår endast några hundra meter av forsande lek- och uppväxtmiljö i Gullspångsälven. Rensningar av sten och korttidsreglering, d v s snabba ändringar av vattennivå och vattenhastighet, har successivt skadat Gullspångslaxens miljö i älven.
Trots genomförd biotopvård av lek- och uppväxtområden, höjning av minimitappning, begränsning av korttidsreglering på sommaren och restaurering av torrfåran i Gullspångsforsen, så för Gullspångslaxen en tynande tillvaro. Endast ett tiotal laxhonor kom till sina lekområden under 2017, vilket är en bråkdel av vad som fordras för laxens långsiktiga överlevnad. Gullspångslaxen har klassats som akut utrotningshotad.
För att bevara den genetiskt unika Gullspångslaxen så måste akuta insatser göras.
Fler lekmogna Gullspångslaxar måste överleva i Vänern och ta sig upp i Gullspångsälven för fortplantning, och det kräver en översyn av fredningsområden och fisket efter odlad lax. De yrkesmässiga redskapen är ett direkt hot då nätdödad fisk inte skyddas av förbudet att fånga vildlax, men även annan påverkan från yrkesfisket och sportfisket kan finnas. Havs- och vattenmyndigheten måste snarast genomföra en sådan översyn.
Vattenföringen i Gullspångsälven måste justeras så att förhållandena för Gullspångslaxen blir optimala. Havs- och vattenmyndigheten måste agera snarast med omprövning av korttidsregleringen i villkoren för driften av Gullspångs kraftverk så att Åråsforsarna åter blir en fungerade lek- och uppväxtmiljö för Gullspångslaxen.
Lek- och uppväxtmiljön för Gullspångslaxen måste utökas genom att återge Gullspångsforsen sin ursprungliga bredd.
Det är inte försvarbart att världsunik fiskstam tillåts tyna bort år 2018 i ett land där man annars gärna ståtar med ett framsynt miljöarbete, och där EU:s vattendirektiv samt art- och habitatdirektivet ska säkerställa goda livsmiljöer för laxen. Vänerområdet kan förlora den resurs som en utvecklad fisketurism behöver som attraktion.
Mikael Tuneld
Sportfiskarnas förbundsstyrelse
Peter Belin
Sportfiskarna region Värmland