Det är i princip är omöjligt för en ål att levande passera mer än ett kraftverk. Foto: Ingemar Alenäs.
Ska vi rädda ålen måste vi sätta stopp för att de slutar sina liv i kraftverkens turbiner. Annars har vi inte vunnit något med att offra hela ålfisket, skriver Sportfiskarnas förbundsordförande och generalsekreterare i en debattartikel.
På måndag den 9 oktober åker landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till Luxemburg för att tillsammans med sina ministerkollegor besluta om kvoterna för fisket i Östersjön 2018. Det kommer att bli tuffa förhandlingar. EU-kommissionen har bland annat föreslagit ett totalstopp för fiske efter ål i Östersjön.
Medlemsstaterna har inte tillräckligt klarat av att minska dödligheten på ålen. Föryngringen av ål är i dag bara någon procent av den ursprungliga och arten bedöms vara akut utrotningshotad. De senaste veckorna har det debatterats vilka åtgärder som krävs för att rädda den utrotningshotade ålen. Sportfiskarna menar att en helt avgörande faktor – åldödligheten i vattenkraftverk – saknats i diskussionen.
- Det är rent ut sagt beklämmande att inget görs för att stoppa åldöden vid kraftverken. Detta är ett minst lika stort hot mot beståndet som fisket. Det slår systematiskt mot de viktigaste individerna, de stora honorna, som dödas när de påbörjat sin lekvandring mot havet. Det är väl känt att det i princip är omöjligt för en ål att levande passera mer än ett kraftverk. Flertalet dör redan vid passagen av första kraftverket om de tvingas gå genom turbinerna alternativt fastnar på skräpgallren, vilket är fallet vid de allra flesta kraftverken när dessa är i drift. Även lax och öring drabbas, säger Anders Karlsson, biträdande generalsekreterare.
Vår egen svenska ålförvaltningsplan pekar ut två huvudproblem: fisket och vattenkraften. Båda bedöms stå för en lika stor påverkan på beståndet. Men märkligt nog är tanken att dödligheten i fisket ska begränsas genom regleringar och förbud medan dödligheten i vattenkraften ska minskas genom frivilliga insatser från kraftindustrins sida.
- Nu måste ansvariga myndigheter sluta att stoppa huvudet i sanden och istället agera kraftfullt med tydliga krav på verksamhetsutövarna. Styrdokument och rättsligt bindande regelverk finns sedan länge på plats; EU:s ålförordning, den svenska ålförvaltningsplanen, EU:s ramdirektiv för vatten samt den svenska vattenlagstiftningen. Det finns inga sakliga skäl att inte agera genom tillsyn och krav på miljöanpassning av kraftverken, avslutar Anders Karlsson.
Läs hela artikeln här på Altinget.se.