Foto: Armands Erglis, Pro-Plan Latvija / Bra kämpat av det svenska landslaget men teknik och taktik behöver slipas för att större framgångar.
Sverige har mycket att lära av toppnationerna konstaterar lagkaptenen Marino Sanvincenti efter de nyligen genomförda VM-tävlingarna i Riga.
Under en vintervecka i februari var svenska landslaget i mormyska i Riga och tävlade i det fjortonde världsmästerskapet i isfiske, där fjorton nationer slogs om titeln. Team Sweden Ice, som laget kallas, anlände under tisdagen till Riga under ledning av kaptenerna Peter Eriksson och Marino Sanvincenti. Efter inkvartering på hotellet samlades laget för taktisk genomgång av de tre kommande träningsdagarna kring ett bord i lobbyn på Islande Hotel. Kaptenernas plan var att genomföra ett organiserat och systematiskt träningsfiske där bäst färg på mormyskorna skulle testas fram, vilka levande beten som fiskar bäst och vilket mäsk lockar till sig mest fisk. Allt för att kunna prestera så bra som möjligt under tävlingsdagarna på lördagen och söndagen.
Det skulle visa sig svårt att specificera färger, beten och mäsk var lättare. Laget konstaterade att ett svart mört- och braxenmäsk fungerade bäst samt bloodworms som beten. Att just bloodworms var bästa betet kom inte direkt som en överraskning, men det är ändå viktigt att utesluta parametrar som inte fungerar. Under tredje dagen valde laget att gå tvärs över sjön till helt ofiskade områden med liknande struktur som tävlingsområdet. Anledningen var att det efter två dagars intensivt fiske upplevdes att det skulle ge fel signaler att fiska runt rutorna då det mäskats och fiskats hårt där under två dagar. Beslutet skulle visa sig vara helt felaktigt och ge laget helt fel information. För att slippa hänga ut någon ansvarig för detta är det gott att konstatera att det var ett gemensamt beslut av både tävlande och kaptener.
Tävlingsdagen startade aningen tidigare än träningsdagarna med frukost och därefter en snabb lottning av rutorna. Varje nation har en fiskare i varje ruta, följaktligen är det på ett VM fem rutor per deltävling det fiskas i. Rutorna var detta år 150x50 meter och är alltid beskaffade så att varje enskild tävlande har minst 400 m2 att fiska på. Det är också inom rutan man räknar placeringspoäng. Varje nations tävlandes placeringspoäng i respektive ruta adderas till ett gemensamt resultat.
Efter en busstur och promenad till respektive rutor startade skryll- och beteskontrollen av rutdomarna. Därefter tog de tävlande position kring rutan och mer eller mindre kastade sig in när första signalskottet ljöd. Detta för att få en bra position för sitt första hål. Fem minuter senare small startskottet och ett frenetiskt borrande och mäskande drog igång. Redan efter den första timmen, av tre, insåg både Peter och Marino att något inte stod rätt till. Vi drog betydligt mindre fisk än många andra nationers fiskare. Efter att ha diskuterat inom laget och med våra norska vänner, eller konkurrenter hur man nu ser det, insåg vi att fredagens träningsfiske skulle gjorts runt rutorna trots allt. Det som gällde var 0,04 mm linor och 1,5 mm mormyskor i neutrala färger, dock hade vi träffat rätt på både beten och mäsk. Det senare spelar dock mindre roll när fisken bara puttar på och skyggar för de marginellt större mormyskorna Team Sweden Ice använde sig av. Första dagens enda ljuspunkt var Johan Axelsson som tog en mycket stark åttondeplats i sin ruta.
Analysen under kvällen landade i att knyta om allt. Vidare insåg vi att laget behövde vara mer aggressiva i sitt fiske och inte sitta och nöta i samma hål för länge. Toppnationerna stannade sällan i ett hål längre än en minut om de inte fick något eller hade napp. Även mäskandet är de betydligt aggressivare med. De skickar ledigt ner både en och två fulla mäskklockor med en halv deciliter jokers eller mäsk i varje när de borrat ett nytt hål. Därefter fortsätter de klocka ner jokers så fort aktiviteten avtar i hålet och byter därefter hål för att komma tillbaka senare.
Med detta i tankarna hoppades vi att debaklet under lördagen var en engångsföreteelse. Även detta skulle visa sig vara en villfarelse tyvärr. Söndagens resultat var om möjligt ännu sämre trots den ändrade taktiken. Sistaplatsen på VM var ett faktum, mörkret sänkte sig över laget under invägningen och avslutningsbanketten på söndagskvällen äntrades med gamnackar och hängande huvuden. Vinnare blev inte helt oväntat Ukraina med bred marginal till tvåan Lettland och trean Ryssland. Därefter fortsatte pärlbandet med östeuropeiska stater med Litauen, Estland, Vitryssland och Kazakstan i nämnd ordning. Individuell världsmästare blev ryssen Dimitry Eliseev.
Efter att mästerskap behöver man ju, oavsett resultat, göra en ordentlig analys. Det har vi gjort och man kan konstatera att vi inte direkt är sämre fiskare än toppnationerna. Det är inte där skon klämmer utan det vi gör sämre är förberedelserna. Vi behöver träna tillsammans i laget inför ett VM på sådant vi vet att vi är sämre på. Att fiska med tunna linor och små mormyskor på vatten där det är trögt fiske med vissa större bonusfiskar är ett exempel. Vidare behöver vi också träna på det aggressiva fisket som de bästa länderna bedriver, att snabbt förflytta sig från ett hål som inte har ätande och intresserad fisk samt att mäska betydligt hårdare just för att locka fisk som vill äta. Under vintern är det ju som bekant inte all fisk som är intresserad av mat. Den viktigaste aspekten är dock att uttagningen av laget bör ske med betydligt fler deltävlingar under flera olika förutsättningar och omständigheter när det gäller själva fisket. För att få gräddan och spetsen av de svenska mormyskafiskarna till landslaget krävs att turfaktorn, som kan spela in på få deltävlingar, tas ur spel. De bästa nationerna har en lång uttagningsprocess med många deltävlingar där de absolut bästa fiskarna sållas ut och sedermera utgör landslaget. En önsketanke är också att det svenska landslaget skulle ha de ekonomiska möjligheterna att faktiskt kunna åka till det tilltänkta VM-vattnet och träningsfiska där någon vecka innan VM som många av de andra länderna gör.
Nästa års VM kommer i skrivande stund troligtvis gå av stapeln i Kazakstan och till helgen kommer det nya Team Sweden Ice att tas ut genom fyra deltävlingar på sjön Sillen utanför Gnesta. Nuvarande kaptener Marino och Peter har en klar vision inför kommande års världsmästerskap och vad som behöver göras och tränas på inför det. Hur laget kommer att te sig längre fram i tiden är svårt att uttala sig om, men att ha färre deltävlingar är helt klart fel väg att gå anser undertecknad.
/Marino Sanvincenti