40-artersmannen Robert Pederson med en fin vitrocka.
Robert Pederson, hemmahörande i Vänersborg, tillhör en av de mest frekvent återkommande storfiskanmälarna. Han fiskar det mesta som går att fiska och belönas också för sin kunskap och enträgna satsning.
Nyligen skickade han in protokoll för guldnålar nummer tio, elva och tolv. Men inte nog med det. När han metade upp en tjockläppad multe på 3,57 kilo var det också hans 40:e storfiskart. Med det är han den åttonde genom svensk historia som klarar den gränsen. Han ger också uppskattande kommentarer om Storfiskregistret. Läs intervjun med en av våra just nu mest framgångsrika artjägare i landet.
Bara under 2014 har du tagit åtta nya arter i din artjakt, Robert. Har du haft planen att fånga 40 arter länge?
− På sätt och vis. Storfiskregistret är ju en fantastisk skattkista av information om alla möjliga och (nästan) omöjliga fiskarter i svenska vatten, genom flera årtiondens sportfiske. Registret existerar ju enbart tack vare att så många sportfiskare faktiskt bemödar sig med att fylla i anmälan och skicka in fångstuppgifterna! Hade det inte varit för möjligheten att fånga en ny storfiskart så hade jag exempelvis inte fiskat efter stäm så mycket som jag trots allt gjort − jag menar, en fisk som sällan passerar 200-framsstrecket! Fast, jag tycker att även det fisket har sin charm! Artsamlandet har gjort det lockande och spännande att bredda mitt fiske, helt enkelt. I stort sett finns det ju spännande fiskarter att fiska efter året runt, vilket kort och gott är jättekul för en fisketok som jag är.
Men, hur mycket tid lägger du ner egentligen?
− I fiskepass räknat (korta kvällspass, såväl som dagslånga) så fiskar jag kanske 50-70 pass per år. Mentalt är det dock fiske i huvudet nästan dygnet runt och året om. Det ligger ofta betydligt mer teoritid med analyserande och planering bakom varje fysiska fiskepass. Särskilt vid fiske efter nya arter.
Favoritfiske brukar utkristallisera sig hos de flesta. Så även hos Robert Pederson och hustru Anneli − också hon driven artjägare:
− Vi har fastnat för havsfisket på senare år. Inte minst djuphavsfisket är ju otroligt lockande. Nackdelen med att fiska efter så många olika arter är att det behövs mycket olika utrustningar. Den som är rädd för att bli prylgalen ska inte ge sig in i det artsamlande specimenfisket, konstaterar Robert, med ett stänk av humor.
Som alla andra inser han att dagens teknik ofta är viktig, men han kan också sakna känslan från det enkla fisket, som när han som ung metade bäcköring i Härjedalen med metspö och en burk med egenplockad mask, rullbly och några extra krokar.
− Allt rymdes i en grön axelväska tillsammans med den obligatoriska morakniven och djungeloljan. Ibland tänker jag också tillbaka på de åren vi hade en roddbåt i hemmasjön, då vi "trollade" med ett spö i handen i jakten på abborre och gädda. Med åren och efter åtskilliga bottennapp lärde man sig via landmärken var fisken stod och var farliga stockar och stenar som slukade blänken fanns. När sedan de första ekoloden kom (som skrev ut signalerna på ett rullande papper) tyckte man det verkade svårbegripligt och onödigt. Idag skulle jag känna mig naken på sjön utan ett avancerat ekolod och gps. Vid trolling använder vi gärna många spön för att optimera fångstchanserna! Även om vi fångar fler och större fiskar idag än då under ungdomsåren så är frågan om man ändå inte var lyckligare då? Jag har nog kommit till någon slags brytpunkt i fisket − på ena sidan lockar prylmanin och jakten på att optimera alla möjliga parametrar och moderna hjälpmedel in i minsta detalj för ökad fångstchans av nya storfiskarter; på den motsatta sidan lockar det att släppa "jakten på storfiskar" och i nostalgins fotspår bara greppa ett fiskespö och draglåda och sätta mig på bryggan eller i båten med en termos kaffe, och se vad som nappar. Jag lockas mer och mer av det okomplicerade enkla fisket som kräver mindre prylar.
Det går inte alltid så lätt, som det kan verka när man läser artprotokollet. Vilken fisk har gäckat dig mest genom åren?
− Vimman är en art som det tog tiotalet år att få en över storfiskgränsen. Tidigare var gränsen 1,1 kilo och jag fick ett antal fiskar upp till 1 080 gram under de åren. Sedan blev det inget vimmafiske på några år och när jag sedan återupptog jakten på den fisken hade storfiskregistreringsvikten sänkts till kilot jämnt, men de följande åren kom jag återigen bara nästan upp till den nya registreringsvikten med toppar på 970 och 980 gram. I våras bestämde jag mig för att återigen försöka några dagar på vimmorna i Dalälven i Älvkarleby, och det blev väl en slags ketchupeffekt med fyra landade fiskar över ett kilo på tre dagars fiske, med en fin toppfisk på 1 110 gram! Den fisken blev jag väldigt glad för kan jag lova!
I övrigt så är det nog likadant för mig som för många andra att man har varit väldigt nära storfiskregistreringsvikten på flertalet arter som man ännu inte registrerat, men det är ju då envisheten och tålamodet förhoppningsvis kan hjälpa till i slutänden. Och storfiskregistreringsvikten ska ju spegla en gräns för vad som i svenska vatten motsvarar en riktigt stor individ av just den arten, och är den vikten satt rätt så är det förstås inte lätt att fånga en så stor fisk.
Så sant, som det är sagt.
Den gäckande vimman gav sig till slut till känna för Robert Pederson.
Räkna med att Robert Pederson jagar vidare mot 50 arter:
− Ja, jag fortsätter fiska efter både nya och "gamla" arter, främst i salta miljöer men en del sötvattensfiske blir det naturligtvis också
Vilken egenskap är viktigast att ha som artjägare på din nivå? Varför?
− För att lyckas fånga många stora fiskarter krävs nog en stor gnutta tålamod och envishet, de båda egenskaperna går liksom hand-i-hand. Att man har många duktiga fiskekompisar och vänner är också en god hjälp på vägen. Storfiskregistret är en fantastisk källa att ösa kunskap ur om var/när/hur man kan fånga olika fiskarter. Registrerandet i sig är ju ingen tävling utan bara en rolig sporre i jakten på nya arter. Vill man tävla finns det olika specimentävlingar man kan delta i − i både sött och salt vatten. Jag hoppas var och en fiskar för sin egen skull, på sitt eget sätt, och blir glad och lycklig av det.
Nu är den gröna lagerkransade nålen för 40 arter din Robert! Starkt jobbat och stort grattis!