En viss återhämtning kan skönjas för den hotade ålen, men forskare menar att det är viktigt med ett heltäckande europeiskt skydd.
Efter årtionden av kraftigt minskande ålbestånd jorden runt syns tecken på att en återhämtning kan vara möjlig. Men det är hög tid att de olika arterna får ett tillräckligt skydd i hela sina utbredningsområden, och det är hög tid för nationsövergripande förvaltningsplaner. Så skriver nära 70 ledande ålforskare i en gemensam deklaration i tidskriften Fisheries.
Artikeln kom till efter tidernas största ålsymposium, som ägde rum i Quebec i augusti 2014. Bland undertecknarna finns Willem Dekker och Håkan Wickström från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Artikeln är en uppföljning av ett liknande upprop efter ett symposium 2003, då tongångarna var betydligt dystrare. Nu reflekterar forskarna över vad som har uppnåtts sedan 2003 och vad som återstår att göra.
Idag är fångsterna på många håll en bråkdel av vad de var tidigare, liksom mängden ålyngel som vandrar in mot kuster och upp i vattendrag. I Europa har yngelrekryteringen minskat med mer än 90 procent sedan 1980, i Japan är minskningen omkring 80 procent sedan 1970 och i delar av den amerikanska ålens utbredningsområde har yngelinvandringen nästan upphört. När det gäller andra ålarter i Nya Zeeland och tropikerna är kunskaperna sämre.
Ålfrågan fick stor uppmärksamhet 2003, vilket ledde till ett uppsving för forskning och övervakning, men också till fiskeripolitiska åtgärder. EU sjösatte en plan för skydd av den europeiska ålen 2009, och samma år trädde en svensk ålförvaltningsplan i kraft. I Sverige är ålfisket idag helt stängt på Västkusten och begränsat på ostkusten och i sötvatten, samtidigt som utsättningen av ålyngel fortsätter. Därutöver görs åtgärder för att minska den dödlighet som vattenkraften orsakar och kontrollverksamheten har ökat. Fritidsfisket efter ål stängdes redan 2007.
Åtgärderna i Sverige har medfört att vi nu har nått målen i vår ålförvaltningsplan och dödligheten är nere på en hållbar nivå. Resultaten är tillfredställande när det gäller kustfisket, men långt under målnivån för sötvattensområdet. Sammantaget är dock utfallet i Sverige godtagbart.
– Tro det eller ej, men redan två år efter det att den europeiska ålplanen trätt i kraft, så började faktiskt mängden ålyngel att öka över hela utbredningsområdet, säger Håkan Wickström. Om detta var en följd av de åtgärder som vidtogs är svårt att svara på – det kan ju också vara ett lyckligt sammanträffande – men det inger ändå hopp. Vi måste dock komma ihåg att mängden ålyngel som kommer till våra kuster fortfarande är mycket låg i ett historiskt perspektiv. Så ålen behöver ett fortsatt starkt skydd.
Även i delar av Nordamerika har det setts en ökad yngelrekrytering under flera år, och något år har det varit så också i Ostasien. Forskarna gläds åt uppgången i några av jordens ålbestånd och en viss stabilitet i andra, men manar till fortsatta ansträngningar.
– Nu är det hög tid att de olika arterna får ett tillräckligt skydd i hela sina utbredningsområden, säger Willem Dekker. Och det behövs internationellt samarbete i ålförvaltningen – inget land kan rädda dessa vandringsfiskar på egen hand.
Längre artikel - klicka här.
Debattartikel SvD - klicka här.