Vattenmiljön är eftersatt och vi når inga av de vattenrelaterade miljömålen till 2020. Sportfiskarna anser att det som främst saknas är mer resurser och en tydligare styrning av medel till konkreta åtgärder för vattenmiljön. Framförallt saknas en styrning av tilldelningen till åtgärdande av fysiska hinder i vattendrag.
Fiskevården saknar nu eget anslag
Fiskevårdande åtgärder som restaurering av strömmande vattendrag och åtgärdande av vandringshinder är i regel enkla och kostnadseffektiva åtgärder. Det ger även snabbt positiva resultat för fiskbestånd och vattenmiljö. Fiskeriverket delade tidigare ut ett särskilt anslag på minst 25 miljoner årligen öronmärkt för fiskevård. Året efter att Havs- och vattenmyndigheten, HaV, tagit över ansvaret för vattenmiljöfrågarna 1 juli 2011 försvann anslaget. Fiskevårdsmedlen är nu hopslagna med det samlade anslaget 1:12, Åtgärder för havs- och vattenmiljö, som HaV förfogar över och delar ut för åtgärder i länen. Nivån på de medel som tilldelas till åtgärder för fiskevård har sedan 2011 mer än halverats.
– Problemen med att ett anslag försvinner är att det blir betydligt svårare att upprätthålla nivån på tilldelningen och att styrningen av att dessa medel ska gå just till fiskevård blir mindre tydlig. För vår del är det dock inte viktigt att fiskevården har ett eget anslag, det viktiga är att det åter årligen avsätts drygt 25 miljoner till fiskevårdande åtgärder ute på länen, kommenterar Anders Karlsson, fiskevårdsansvarig på Sportfiskarna.
Medel till kalkningen fortsätter minska
Effekterna av att regeringen sänkte anslaget till HaV med 235 miljoner 2013 blev svåra för de konkreta vattenvårdsåtgärderna ute på länen. Kalkningsverksamheten har som många andra vattenvårdande åtgärder fått en minskad tilldelning de senaste åren. I praktiken har de medel som avsatts för kalkningsverksamhet inte heller kompenserats för den allmänna prisökningen sedan 2002, trots att åtgärdsbehoven i försurningsdrabbade områden kvarstår och många länsstyrelser har svårt att uppfylla sina kalkningsåtaganden. Även kalkningen hade tidigare ett eget anslag, nu ingår medlen till kalkning i det samlade anslaget 1:12. Det blir mycket svårt att ens dryfta behovet av att höja ett anslag som inte längre finns.
– En förbisedd sida av kalkningsverksamheten är även att vi fortfarande har tusentals försurade vatten som inte kalkats. Det borde finnas utrymme att omfördela resurser och kalka fler sjöar och vattendrag med de minskningar av kalkningsverksamheten som skett de senaste åren. Men det krävs då naturligtvis en vilja från ansvariga myndigheter att hantera denna fråga, säger Anders Karlsson.
Ingen tilldelning till biologisk återställning
Även anslaget till biologisk återställning i kalkade vatten är nu borta och sedan katastrofåret 2013 har inga medel öronmärkta för biologisk återställning fördelats till länen. Nu är det upp till länen själva att prioritera hur de vill använda sina tilldelade anslag. Åtgärdsmedel kan därmed komma att konkurrera med exempelvis personalmedel.
Vem tar ansvar för vattenmiljön?
Med den nuvarande fördelningsmetodiken blir det svårt att sätta fingret på vem som har ansvaret för att tillräckligt med medel avsätts till olika åtgärder. Regeringen avsätter årligen medel till HaV främst i det samlade anslaget 1:12 utan ett tydligt regleringsbrev, från vilket HaV sedan delar ut medel till länen utan tydliga riktlinjer mer än att vissa maxbelopp får användas till en några prioriterade ändamål. Ansvaret hamnar främst på de underfinansierade länsstyrelserna som får ta beslut om var medlen gör mest nytta för vattenmiljön. Olika verksamheter på länen får kappas om medel internt.
– I den bästa av världar fungerar det att huvudsakligen lägga ansvaret på länsstyrelserna att fördela pengarna där de gör mest nytta. I verkligheten får de verksamheter som har störst behov ofta otillräcklig tilldelning och vi skjuter nödvändiga åtgärder på framtiden, avslutar Anders Karlsson.