Flera försök med kalkgrus i lekbottnar för öring visar preliminärt att man kan få ökad överlevnad från rom till yngel.
Daniel Palm forskare på SLU i Umeå har studerat effekterna av att bygga lekbottnar med inblandning av kalkgrus i humösa skogsbäckar med lokalt låg rekrytering av öring. Studien har flera syften, dels att undersöka effekterna på rekrytering av öring, samt att undersöka hur lång ”livslängd” en lekbädd med kalkgrus kan ha. Studien har gjorts i kalkade skogsbäckar i Västerbottens, Jönköpings och Västra Götalandslän.
En lekbotten med cirka en tredjedel inblandning av kalkgrus ger ett avsevärt högre pH-värde i själva lekbädden där öringens rom ligger nedbäddad fram till kläckningen. Detta ger ett skydd för den känsliga rommen mot surstötar under vinter och vårflod.
Norska studier visar att lekbäddar för öring med kalkgrus i har effekt i klara vatten, man får en ökad överlevnad av rom till yngel. Skillnaden mot humösa vatten är att kalkgruset där snabbt får en beläggning, en ytfilm där organiskt material är huvuddelen. Beläggningen minskar kalkgrusets effekt.
– Vi byggde de första bottnarna 2007 och efter fem år är de dock fortfarande aktiva. Det översta lagret av kalkgrus har fått en beläggning men underliggande lager är fortfarande aktivt och ger effekt, berättar Daniel Palm.
Daniels studie visar preliminärt att man får en effekt av kalkgrus på öringens rekrytering i humösa skogsbäckar även om resultatet inte är väldigt tydligt. En närmare uppföljning av resultaten kommer under 2013.
– I små försurade vattendrag som är starkt påverkade av mänsklig aktivitet som dikning, uträtning med mera finns behov av fler åtgärder för att förbättra öringens förutsättningar, men om man ska bygga lekbottnar kan man mycket väl bygga med inblandning av kalkgrus, det ökar öringens förutsättningar. Man kan se det som ett återställningsprojekt för vattenkemi, säger Daniel Palm.
Mer info: Daniel Palm, daniel.palm@slu.se, 0251-59 73 85