I Norge har man genom målinriktad kalkning återskapat laxbestånd i många tidigare starkt försurade älvar i Sydnorge.
Ur ett svenskt sportfiskeperspektiv kan man känna en viss avund för den status sportfiske har i vårt västra grannland. I Norge är ett förbättrat sportfiske ett av målen för kalkningsverksamheten och en målinriktad kalkningsverksamhet har bland annat återskapat ett attraktivt laxfiske i många vattendrag i det kraftigt försurningsdrabbade södra delarna av landet.
Återskapade bestånd och bra sportfiske
Idag kalkas 21 norska laxälvar, främst i Sydnorge. I tio av dessa älvar slogs laxbestånden ut helt av försurningen men efter kalkning med främst doserare har man lyckats återetablera laxbestånd. Exempel på detta är exempelvis Mandalselva och Tovdalselva. Överlag har kalkningen av laxälvarna varit en stor framgång, fångstuttaget av lax i de kalkade älvarna har de sista åren ökat från 2 ton till närmare 50 ton och utgör idag 10-20 % av Norges totala laxfångst. Staten finansierar kalkingen, och det är därför ett krav att allmänheten ska ha tillgång till minst 50 % av fisket i varje kalkat vattendrag.
Högre och fler pH-mål
Något som skiljer norsk kalkning från svensk är att man använder fler pH-mål för att optimera kalkningen för laxbestånden. Under den sura vårfloden har man pH-målet 6,4 för att skydda smolten, under resten av året siktar man på att uppnå ett pH-mål på mellan 6,0 0ch 6,2. Kalkningen sker i regel med doserare och är väl utprovad för att få bäst effekt och undvika driftstopp. I Sverige har vi numera ett pH-mål på 6,0 för lax, tidigare var detta pH-mål 6,2.
Vad skiljer norsk framgång från våra västkustälvar?
Sydnorge har generellt ett tunt jordlager och svårvittrad bergrund och ligger olyckligt till ur ett försurningsperspektiv, nordöst om de brittiska öarna. Redan i slutet av 1800-talet märktes en nedgång i laxbestånden orsakat av surt nedfall från bland annat storskalig användning av kol som bränsle i industrin. Många laxbestånd slogs sedan ut helt under senare delen av 1900-talet. Det är främst försurningen som har orsakat laxens tillbakagång. När kalkningsverksamheten sedan inleddes har laxen kommit tillbaka till älvarna antingen genom utsättningar av befruktad rom eller genom spontan lek från andra laxbestånd.
För de svenska laxälvarna på västkusten finns fler faktorer förutom försurningen som hämmar laxbeståndens ökning, främst är det vattenkraftens negativa påverkan med vandringshinder och kraftigt minskade lek- och uppväxtområden och även laxparasiten Gyrodactylus salaris. Försurningen är tack vare kalkningsverksamheten inte det som idag främst hindrar västkustlaxens ökning. Men kalkningen måste dock upprätthållas på en tillräcklig nivå där man inte riskerar skador på laxbestånden.
Mer offensiv laxpolitik
Vad vi dock skulle kunna lära oss av den norska framgången är att värdera laxbestånden ännu högre och se deras ökning som ett tydligare mål för alla våra naturvårdsinsatser längs laxälvarna. Insatser som gynnar laxen gynnar i regel de flesta andra organismer. Ökande laxbestånd skapar även förutsättningar för lokal fisketurism och en hållbar regional utveckling, vilket flertalet av de norska kalkade laxälvarna idag är goda exempel på. Men det är alltså då främst vattenkraften med dess vandringshinder som bör åtgärdas för västkustlaxen.