Nyligen presenterades en avhandling om geokemisk modellering av vattenkemi i svenska sjöar av Carin Sjöstedt, forskare på KTH. I pressreleasen drogs slutsatsen att 30 % av sjöarna kalkas i onödan. Denna slutsats att omkring 900 sjöar kalkas i onödan får nu mothugg av försurningsexperter.
– Att säga att omkring 30 % av sjöarna kalkas i onödan är en felaktig slutsats. Man kan grovt dela upp dessa 30 % av kalkade sjöar i tre delar, där en tredjedel kalkas för nedströmsliggande behov, en tredjedel kalkas via uppströms liggande vatten och en tredjedel är sjöar där man förmodligen kan sluta kalka. Denna sista tredjedel kan uppskattningsvis röra sig om 300-400 sjöar total och vi arbetar kontinuerligt tillsammans med länsstyrelserna för att identifiera alla sådana sjöar där man kan avsluta kalkningen. Antalet målsjöar har minskat med omkring 500 sjöar sedan 2008 varav uppskattningsvis 200-300 inte längre kalkas, säger Ingemar Abrahamsson, kalkhandläggare på Hav- och vattenmyndigheten.
Korrekta forskningsresultat, slutsatsen mer tveksam
Carin Sjösteds forsking går väldigt förenklat ut på att hon har kalibrerat en geokemisk modell som bland annat gör det möjligt att beräkna pH och halten av oorganiskt aluminium i sjövatten. Genom att beräkna hur hög andel giftigt oorganiskt aluminium som finns tillgängligt kan man därigenom se om det skadar det biologiska livet och om det då behövs kalkningsåtgärder. Sjösteds avhandling baseras bland annat på målsjöinventeringen som genomfördes 2007-2008. Avhandlingen innehåller en imponerande metodikpresentation och är väl underbyggd. Forskningsresultaten är helt korrekta, det vill säga, provresultaten visar att omkring en tredjedel av sjöarna i målsjöinventeringen 2007-2008 i sig inte var så försurade att de behövde kalkas. Problemet med att lansera slutsatsen att omkring 900 sjöar kalkas i onödan är att flertalet av icke försurade sjöar idag inte kalkas för att skydda det biologiska livet i själva sjön utan kalkningen utförs för att skydda vatten uppströms eller nedströms sjön. Det som var målsjöar 2007-2008 och som då kalkades för sin egen skull kan idag vara så kallade åtgärdssjöar, som kalkas för att skydda vattendrag nedströms eller uppströms.
Inga pengar till onödig kalkning
Ett annat problem med denna slutsats är att det snart gått fem år sedan målsjöinventeringen som Sjöstedt använt i sin forskning. Ett tydligt uttalat mål för kalkningsverksamheten är att avsluta alla kalkningsprojekt som kan anses färdiga. De senaste 10 åren har mängden kalk som årligen sprids minskat med 40 % och många kalkningsåtgärder har avslutats. Med de ständigt minskande anslagen till kalkningsverksamheten är detta en accelererande process som kontinuerligt pågår ute på länsstyrelserna och som övervakas av Havs- och vattenmyndigheten. Det finns varken pengar eller någon ambition att kalka ett stort antal sjöar i onödan. Kalkningsverksamheten idag är noga övervakad och i ständig utveckling för att på effektivast möjliga sätt fylla syftet att motverka försurningens skador på det biologiska livet. Bilden av kalkningen som en verksamhet där man häller skattemedel rakt ut i sjön är grovt felaktig.
– En viktig detalj i detta sammanhang är att de 30 % av sjöarna som i sig inte längre var försurade 2007-2008 förmodligen är sjöar där man nu redan kraftigt minskat på kalkningen eller har avslutat den. Av försiktighetskäl vill många länsstyrelser undvika biologiska skador genom att sluta kalka i förtid, därför kan kalkningen upprätthållas i liten skala medan man övervakar sjöns status. Men detta innebär att det inte är här de stora kostnaderna för kalkningen ligger, säger Tobias Haag, kalkhandläggare på Länsstyrelsen i Jönköpings län.
– Jag vill poängtera att man inte ska ta mina slutsatser rakt av utan att man måste titta på varje sjö för att kunna göra en korrekt bedömning. Man kan inte avgöra om en viss sjö kalkas i onödan bara genom att analysera två vattenprov som jag gjort i min studie. I vilken utsträckning man behöver fortsätta kalka vattendrag är inte heller något som jag tittat på. Jag hoppas att vår modell kan användas som ett verktyg för att behålla sjökalkningen där den behövs, säger Carin Sjöstedt forskare på KTH och författare till avhandlingen.
Vad kostar kalkningen?
Enligt KTH:s pressrelease skulle kalkningsprogrammet årligen kosta skattebetalarna 208 miljoner. En koll med handläggare på ansvariga myndigheten HaV visar att det kalkades för 188 miljoner 2011 och i år verkar siffran hamna på 178 miljoner. Kommande år kommer siffran förmodligen att bli ännu lägre då HaV har fått 235 miljoner mindre i anslag att fördela på olika former av vattenvårdsverksamhet. Samtidigt följer kalkningens kostnader, exempelvis transporter, helikopterspridning, och inköp av produkter, den allmänna prisutvecklingen, kalkningen blir alltså dyrare för varje år. Då anslaget samtidigt minskar och kalkningen i många vattendrag måste upprätthållas för att skydda det biologiska livet blir detta en ekvation som nu är svår att få ihop för de länsstyrelser som har försurningsskadade vattendrag.
Vem har då nytta av kalkningen?
Kalkningen är en uppehållande åtgärd för att skydda försurningskänsliga organismer som olika fiskbestånd, insekter, kräftdjur, flodpärlmusslor med mera, i väntan på återhämtningen efter försurningen. Kalkningen är vår dyraste naturvårdsåtgärd någonsin men den är samtidigt mycket effektiv och återskapar därigenom både biologiska värden och värden för vårt friluftsliv och möjliggör till exempel ett attraktivt sportfiske i många vatten. Då det är 1,5-2 miljoner svenskar som fiskar varje år kan man snabbt konstatera ett det inte är ett litet fåtal som har nytta av kalkningen. Man kan bara önska att vi hade haft en motsvarande lika enkel och effektiv åtgärd för att exempelvis motverka övergödningen.
– I en situation där långtifrån alla försurade vatten kalkas och det saknas medel till väldigt många andra fiskevårdsåtgärder är ny forskning som kan identifiera onödig kalkningsverksamhet därför mycket bra. Tyvärr måste kalkningsverksamheten upprätthållas i många vatten under överskådlig framtid för att vi inte ska återfå försurningsskador och då är det viktigt att våra resurser används där de gör mest nytta. Men vi kan inte på något sätt acceptera en nedtrappning av kalkningen som innebär biologiska skador. Därför är det även mycket viktigt att nyansera bilden av kalkningen när felaktigheter sprids, säger Anders Karlsson, fiskevårdsansvarig på Sportfiskarna.
Läs mer försurningsnyheter här.
Vill du ha vårt nyhetsbrev om försurning, pH6.2? Klicka här.