Det blev en händelsefylld resa för att delta i Mormyska-VM för Team Sweden Ice. Foto: Tom Dobbins.
Kära läsare! När du läser denna text bör du göra det med glasögon som kan förstå och tolka både ironi och sarkasm. Detta är lika mycket en reseskildring, som ett tävlingsreportage samt reflektioner över händelser och dråpligheter under vårt äventyr i USA – Marino Sanvincenti
Dag 1
Då var det dags igen att fara iväg på VM i isfiske. Denna gång till Grand Rapids, Michigan, i USA. För egen del startade resan strax innan klockan slog fredag hemma i Sjövik. Tre och en halv timme senare plockade jag upp Magnus ”Mankan” Andersson i en annan del av Köping. Två snabba dubbelmackor och två koppar kaffe senare fortsatte vi färden tillsammans mot Arlanda. Väl på plats på långtidsparkeringen överraskas vi av att Kapten Erik Karlsson och Arto Jumisko glider in på samma parkering. Vi skjutsas av långtidsparkarna till terminalen och vi vandrar mot Sky City där vi ska träffa övriga i gänget.
Plötsligt ser vi hur Erik blir vit i ansiktet och letar frenetiskt genom sina fickor på både byxor, jacka och väskor. Med ett paniskt uttryck konstaterar han att han glömt sin mobil i bilen! Han lånar min telefon och ringer parkeringen och frågar om de kan hämta upp honom och sedan skjutsa tillbaka, vilket de gentilt gör. Tydligen så är hastighetsbegränsningarna inte till för dessa demonförare då Erik, när han väl var tillbaka, konstaterade att de snabbt var uppe i 130-140 när de väl lämnat terminalområdet.
En kvart senare, efter en biltur som borde tagit dubbla tiden, var han tillbaka. Strax efter trillar Pavel Chaloupka och Peter ”Forshaga” Eriksson, som bott över på hotellet på Arlanda, samt Johan Kindlundh in och checkar in sitt bagage. Lyckligtvis hade ingen av oss problem genom säkerhetskontrollen. Efter en snabb titt runt Terminal 2 sätter vi oss ner för den obligatoriska reseölen. Nu väntar en kort flygning till Helsingfors, därefter långflygningen till Dallas för att slutligen fortsätta till vår destination Gerald R. Ford Airport i Grand Rapids. Ska bli intressant att ta oss genom tullen i Dallas med alla våra prylar. Vi får se om de kommer tömma våra hockeytrunkar för att kolla vad det är för saker de ser i sina röntgenapparater.
Jag som är en supersovare lutade huvudet tillbaka i sätet mellan Mankan och Arto strax efter boarding, somnade och vaknade av en relativt mjuk landning. Vi går av planet och söker efter avgångstavlan för att kontrollera vilken gate vi skall vidare till och får gnugga våra ögon både en och två gånger. Det enda flyget till Dallas är CANCELLED! Kul tänker vi, en övernattning i Finland var ju kanske inte det vi önskade. Reiseleiter Pavel, som bokat våra biljetter, fick steppa upp och in för att lösa vårt predikament. Vi beger oss mot den gate vi skulle åkt från för att kolla vad som sker men under promenaden dit får vår egen private check ett SMS om att vi bokats om till bästa möjliga alternativ. Vi får flyga till Reykjavik istället och därefter till Chicago för att därefter ta det korta hoppet till Grand Rapids.
Nu är ju givetvis inte allt så himla enkelt för vi måste ju ha nya boardingkort. Mr. Chaloupka och den ende i sällskapet som talar språket från den finsk-ugriska språkstammen, vårt eget Mumintroll Arto, får stå i kö till transferservice. Kön där är inte lång, men det tar tid att komma fram till luckan. Tur är att vi har drygt tre timmar tills planet skall lyfta mot den gröna ön mitt i Atlanten. Efter mer krångel och väntan än nödvändigt får vi äntligen våra nya boardingkort och kan fortsätta vårt äventyr, som blev mer spännande än vad vi förväntat oss.
Flighten till Reykjavik var behaglig då vi alla fick platser vid nödutgångarna så vi kunde sträcka ordentligt på benen. Personligen fick jag sitta bredvid ett finskt par som ganska snart klämde en GT. Når vi närmade oss landning väcktes jag av den lätt överförfriskade mannen som lagt sin arm om hans förmodade fru. Dock hade han dålig koll på vad som tillhörde hennes kropp och min… jag väcktes av att han smekte min arm på mjukt och kärleksfullt sätt. Hans förvåning när jag rörde på mig och satte mig upp lite rakare och därmed gjorde så han upptäckte sitt misstag var uppenbar, trots att jag bara såg det i ögonvrån. Att de, eller åtminstone han, kört på ganska hårt med GT kände jag då det luktade likt ett destilleri från deras håll. Det var nästan så man kände sig lite salongsberusad av bara ångorna.
På Keflavik blev det buss från planet till terminalen men den största överraskningen var hur mycket det blåste ute. Turligt nog blåste våra minsta killar, Arto och Johan, inte bort… men det var inte långt borta. Inne i terminalbyggnaden lämnade EU/EES och Schengen vilket innebar att vi fick passera en grind med elektronisk passkontroll, därefter en grind för fotoverifiering av passet och slutligen en grind för boardingkortkontroll. Alla klarade sig genom utan några besvär förutom Arto med sin VM-keps från Lettland. Han blev inplockad på extra säkerhetskontroll av flygbolaget i ett separat rum. Enligt egen utsaga var det en drog- och sprängämnes svabbning som gjordes. Vi tyckte dock att han gick lite konstigt så frågan är hur nitiska och ”på djupen” de gick med sin examination.
Tredje och näst sista flygningen för dagen förlöpte smidigt men då vi nu flög med en annan flight till annan destination än den ursprungligen tänkta satt vi spritt i planet. Lite småtrist men vad annat kan man göra på en 6,5 timmars flygning förutom att sova? Efter att ha landat på Chicagos O’Hare såg det lite mörkt ut för Mankan då alla våra bagage kom fint på bandet men inte hans. Efter 5-10 minuter kom dock nästa laddning med väskor och den svartröda droppade ner först av alla. Lugn och ro i lägret för stunden alltså.
Vidare till att gå genom Border and Customs Control vilket också flöt på fint för alla, jag fick dock stå kvar längst av alla men enbart för att tjänstemannen i luckan var så nyfiken och frågvis på vårt fiskeäventyr. Slutligen var det ånyo säkerhetskontroll efter att ha skickat vidare våra hockeytrunkar som vi ju tidigare fick hämtat ut. Där tog det däremot stopp för Johan. Hans kabinväska fick genomgå en extra och noggrann genomsökning av en mycket trevlig tjänstekvinna. Hon kunde efter mycket bryderier till slut konstatera att Johan hade ”to shiny underwear…”. Kontentan av det är att man helt enkelt inte skall ha sidenkallingar i handbagaget.
Strax före midnatt lokal tid, efter 27 timmar på resande fot för min del, var det touch down och någon timme senare ligger vi nu nerbäddade efter en lång resdag laddade inför morgondagens första träningsfiske. Ska bli kul att fiska efter helt nya arter som inte finns i Sverige. Nu är det dock dags att krama kudden och träffa John Blund… natti natt!
Dag 2
Idag är första dagen på is! Vi åt frukost vid 7 och i sann amerikans anda serverades det bacon, äggröra, kaneltoast, korv och lönnsirap. Letade man lite fanns det youghurt, granola, blåbär, melon och ananas samt något skumt bröd. Kaffe är ju ett måste men alla farhågor om deras kaffe besannades tyvärr och lite därtill. Siktdjupet i koppen ger Vättern dåligt rykte som klarvattenssjö.
Vid niosnåret anlände Nate och Keth från det amerikanska laget och hjälpte oss fixa en hyrbil. Därefter körde de oss till lake Tamarack och under resans gång berättade de hur fisket funkar här borta, vad man ska och inte ska göra och lite andra småtips som är bra att ha. Väl på sjön stötte vi på det litauiska laget och det blev ett, som vanligt, kärt återseende med påföljande kramkalas. De har hyrt ett hus alldeles vid sjön istället för att transportera sig 45 minuter enkel väg varje morgon och eftermiddag.
Fisket var väldigt annorlunda det vi är vana vid i Sverige. Bluegills, sunfish, crappie och yellow perch är målarterna för tävlingarna kommande helg. De två första arterna ser mer ut som akvariefiskar än något annat, men det var kul att tillföra några nya arter till sin artfångstlista. Storleken var inte mycket att skriva hem om, allt från frimärkesstora bluegills och sunfish som klockade in runt 5 gram till handflatestorlek på runt 80 gram. Vädret under dagen var ok men det var mulet och ganska blåsigt så efter ett par timmars fiskande ville fingrarna inte riktigt vara med så vi bröt för dagen. På väg in till bilen blev vi ikappkörda av Myron Gilbert, som är tävlingsgeneral och blev inbjudna till den lokala vattenhålet för lite mat och dryck.
En öl och burgare senare bar det av tillbaka mot hotellet via Meijer, en helt vanlig amerikans ICA Maxi-butik. Skillnaden är dock att denna butik är dubbelt så stor som en vanlig svenska ICA Maxi. Lite skaffning i form av vatten, chips, godis och öl införskaffades och fick avnjutas efter en välbehövlig och skön dusch.
Nu när vi provat på fisket är det dags att sätta sig och knyta om spöna så man har ”rätt” grejer på inför morgondagens fiske. Då kommer vi träna lite mer organiserat jämfört med idag då vi bara fiskade av oss och testade på. Snart även lagmöte och planläggning för morgondagen. Roligare än så här blir det inte för nu, men imorgon kanske något oväntat händer som man kan lägga ut texten om. Med det här gänget vet man aldrig…
Dag 3
Efter en tidig kväll vaknade jag hör och häpna innan första larmet gick. Ni som känner mig vet att detta ALDRIG händer, men plötsligt händer det. Skulle kanske köpt en lott till Super-Duper-Megajackpot-Lotto, eller om det kanske rätt och slätt heter PowerBall här borta. Frukosten var kaloririk precis som gårdagens, så ingen risk att man saknar energi på dagarna i alla fall. Väl ute till bilen föll snön så sakteliga från en molnfylld himmel och vi förberedde oss mentalt på en tuff dag på isen.
Även i Lakeview hade snön fallit och lagt sig och under den ruvade riktigt hala fläckar med blankis. Då vi inte fått våra broddar än var vi än mer oroade för vurpor än vi var under gårdagen då man ändå såg isfläckarna. Givetvis gör några av oss något extra Brysselsteg och tänjer ut musklerna lite extra inför dagens träning. Fiffigt nog hade Litauens landslag varit på samma plats som vi tänkt träna på några dagar före så där fanns två färdiga rutor. Vi valde att köra entimmarspass och därefter samlas, räkna fisken vi fått och analysera fisket. Detta VM är unikt då det genomförs med catch and release, vilket gör att vi under träningarna måste återutsätta all fisk direkt eller samla den i hinkar med vatten. Detta funkade ganska bra under dagens träning och kan definitivt vara något för framtiden inom sporten.
Jag och några av de övriga i laget fick sina första crappies, men ingen av oss fotade dem dumt nog. Vi genomförde fyra entimmarpass med snack efter varje timme. Vad kom vi fram till då undrar säkert den nyfikne… Ja, det undrar vi också. Ena stunden funkar det ena, men det gör det inte sen. Andra stunden funkar något annat men även det slutar funka efter ett tag. Olika beten, olika mormyskor, olika tekniker allt funkar ibland och inget av det funkar ibland. Vi hoppas bli lite klokare på fisket här vad det lider och innan tävlingarna drar igång på lördag.
På tal om halka så slog Erik en dubbel bakåtvolt i halkan och landade på sin ena fot, det gick som tur var väl utan några större blessyrer. Några andra av oss var också nära att genomföra samma akrobatiska nummer ett par gånger men vi klarade oss som tur var. Vädermässigt blev dagen tillslut rätt härlig. Framåt eftermidadgen började solen titta fram och vad det led sken den gula skivan från en nästan molnfri himmel. Det var för oss riktigt skönt då vi under gårdagen fått frysa en hel del i snålblåsten. Stundom, när det inte nappade något vidare, satt man bara och njöt av solens värmande strålar och passade på att låta UV-strålarna göra sina underverk med färgen i ansiktet.
Vi kan i alla fall efter dagens fiske konstatera att vi har en ny bonusfiskkille i landet. Tidigare bonusmästaren Jimmi Bornström, som nog är den ende som fångat sutare på mormyska, får se sig slagen av Pavel Chaloupka. Han satt bra länge med en fisk som vi alla blev nyfikna på då den verkade vara ganska rejäl. Det visade sig till slut vara en mal! För er som aldrig hållit en mal i munnen kan vi berätta att de har ganska rejäl bitkraft per vikt. Man kände verkligen hur den nöp sig fast i tummen när man tog tumgreppet i munnen. Riktigt kul fisk att få se fångad med en mormyska.
Idag kom till slut våra broddar och lagtröjor (som ni får se bild på imorgon), levererade av Mike McNett som är en del av det amerikanska laget. Hela deras lag satt i hotellets restaurang och kolla Superbowl. Det var riktigt kul att träffa alla gamla kompisar och få slänga lite käft med dem då det var ett tag sen man träffade dem. Exempelvis har jag inte sett Jeff sedan Ukraina 2016.
Dagens middag intogs på Smokey Bones där dagens special var unlimited chicken wings, vilket vi alla givetvis tog. Johan skulle förstås ge sig på Hot Buffalo sås, varpå servitrisen undrade hur hot han ville ha dem. Efter lite bryderi valde Johan att börja i den nedre delen av skalan. Servitrisen tog dock med den heta såsen ut så han fick smaka, vilket även både Erik och jag gjorde. Det var kanske inte det bästa val man gjort i livet och bakre regionerna av kroppen lär få lida över det valet imorgon. Laget består ju av ganska bastanta grabbar, förutom Arto och Johan, men ingen av oss lyckades få i oss mer än tre omgångar av vingarna. Binnikemasken Kindlundh klämde dock i sig fyra omgångar vilket vi alla blev ganska förvånade över. Det känns orättvist att vissa kan klämma i sig hur mycket som helst av vad som helst utan att lägga på sig ett gram medans andra går upp tre kilo bara någon nämner ordet mat.
Nu när Superbowl snart är avgjort, vilket det i praktiken ändå är då Philadelphia leder stort över Kansa City, och vi har sållat våra beten och haft lite lagsnack om morgondagen så är det nu dags för lite sömn. Lagom till att jag ska skicka ut texten klivet Johan in med en flaska vatten till oss var, helt klart behövligt efter kvällen middag. Hörs imorgon…
Dag 4
Dagen var förhållandevis händelselös och gick mycket i samma fotspår som de senaste dagarna. Ett trevligt faktum är dock att vår ålderman Arto Jumisko idag fyller 66 år vilket vi kommer fira nu på kvällskvisten. Grattis på födelsedagen Arto!!!
Det mest spännande som hände under dagen var att vår kapten/spion blev bortmotad, närmast fysiskt, av norrbaggarnas och Litauens kaptener då han oförargligt strosade förbi deras träningsplatser. Erik hade ju förstås inga som heeeelst planer på att se vad för speciellt dessa två lag gjorde och vad de eventuellt lärt sig på den nästan extra vecka de varit här, utan rekognoserade bara nästa område vi skulle träna på. Besviken, ledsen i ögat och förtvivlad över att ha blivit utsatt för denna kränkning, som mer eller mindre enligt utsaga kändes som ett övergrepp, samt att av dessa två lag blivit sedd som en ful fisk, lommade han tillbaka till säkerheten och tryggheten hos oss svenskar. Vädret idag var dock fint med härlig sol men det blåste rejält hela dagen och var runt 7-10 minusgrader. Känns som om man varit i en torktumlare hela dagen.
Vi stannade till i staden Lakview för att ta en bit mat efter träningen men det lokala vattenhålet McKenna’s vi siktat in oss på var stängt. Det blev istället amerikans peperoni and double cheese pizza (och lite annat) som på intet sätt förminskade våra fördomar om amerikaner och amerikansk mat. Den mängd ost man fick i sig via dessa pizzor var ungefär lika mycket som en normalstor svensk familj äter på ett helt år. Vi konstaterade snabbt att pizzorna var riktigt goda och att det kommer lägga sig fint i och runt kranskärlen. Man får helt enkelt bara hoppas att man inte har genetiskt påbud att lagra en massa kolesterol i kroppen.
Själva staden, eller kanske snarare byn, Lakeview är dock som klipp och skuren ur en amerikans film om någon hemsk magnat som har en hel liten stad i sina fickor, alternativt en modern tappning på en vildavästern stad. Sneda parkeringar längs huvudgatan framför de fåtaliga butikerna och restaurangerna, sheriffens bil som står med blåljusen på bakom en bil han stoppat samt de karaktäristiska husfasaderna som påminner om hur det såg ut på Billy the Kids tid. Utöver det så sköts det en hel del runt omkring de timmar vi satt vid sjön vilket yttermera spädde på fördomar och sanningar om landets skeva vapenlagar. Förhoppningsvis fick ingen brevbärare eller annan olycklig person sätta livet till för att ha gjort en trespass på någons tomt. Majoriteten av alla hushåll har säkert en pumphagelsprakare laddad och klar strax innanför ytterdörren.
Om man ska sammanfatta dagens fiske så lyckades Johan med bedriften att ordna ett PS, Person Sämsta, på bluegill medans Mankan ägnade sig åt att fiska matabborre då han ledsnat på allt fett, socker och processad mat här i Michigan. Snart dags för dagens lagmöte och därefter lite vapenvård inför morgondagens och den sista inofficiella träningen på Lake Tamarack!
Dag 5
Idag var det nog ännu mindre att rapportera från landet over there. Vi fiskade ungefär samma områden som under gårdagen men med betydligt bättre resultat. Betydligt fler fiskar för alla i laget. Vi börjar komma upp i hyfsat snitt per timme nu, men har ändå en bit kvar. Även norrmännen fiskade i samma område som vi idag och plötsligt dök det upp ett TV-team från Fox News 17 som filmade och intervjuade dem. Mest tid framför kameran verkade Niklas Strengelsrud få, så nu har han fått sina 15 minuter i rampljuset. Vi får väl hoppas hans engelska är skaplig då reportrarna bad honom ”give us the ropes of this”, alltså förklara vad det går ut på och hur det funkar. I värsta fall får de väl bara dubba in en röst så gemene man här i staterna förstår vad Niklas säger.
Det mest spännande fiskemässigt idag var att det kom upp ett helt gäng big mouth bass. Johan som igår lyckades få PS i bluegill grejade istället idag ett PB (Person Bästa) på just big mouth bass. Han lyckades få hela tre stycken små bass-yngel under dagens träning. Även kapten Erik lyckades pilla upp en. Vi andra fick hålla tillgodo med bluegill och sunfish, eller pumpkin seed som de också kallas. Just de senare är målfisken då de nog väger dubbelt så mycket som motsvarande bluegills, som det finns klart mest av. Lakeview bjöd idag på strålande sol och nästan ingen vind alls. Tjockjackorna åkte av och vi njöt av den värmande solen. Torvi -45 gjorde sitt jobb så det var inte direkt så man frös om fossingarna-
Tillbaka på hotellet var det dags för registrering, ut- och incheckning av våra hotellrum, samt tömning av vår hyrbil för resten av veckan åker vi buss men resten av alla deltagarländerna. Det där med hotellrummen är ju i och för sig en historia för sig. Vi kunde inte från början boka vårt boende för hela vistelsen då den officiella vistelsen börjar idag tisdag. Vi fick alltså boka dagarna före separat och idag checka ut från våra rum. Lyckligtvis slapp vi byta rum, men det var inte helt klockrent att det skulle gå. Erik tjötade dock till sig denna läsning så vi slapp i alla fall flytta alla våra prylar. Det gick heller inte att lösa alla hotellrum samtidigt, vilket ju inte borde vara så svårt, utan vi fick ta varje rum för sig. USA är helt klart inte så smidigt som man kan tro.
Kvällen kommer avslutas med en middag på hotellet med samtliga nationer där det ska ges en del information med mera. Vi får se hur det blir, men säkerligen ganska trevligt. Just det! Våra borrar har äntligen kommit till hotellet med DHL. De har suttit fast i den amerikanska tullen sedan i torsdags. Nu kan vi borra med våra egna nya borrar och kan lämna tillbaka de vi lånat av Nate Winters och Keith Kniffen, två hyvens killar som hjälpt oss med lite ditt och datt.
Imorgon är det dags för den första officiella träningen runt rutorna. Vi har koll på läget och vet vad vi ska göra. Nu gäller det bara att leverera så vi har bästa möjliga förutsättningar inför helgens tävlingar.
Dag 6
Redan häromdagen började effekterna av konstant AC både på rummet och i bilen göra sig gällande för mig. Jag som sedan flera år tillbaka inte använder AC alls hemma oavsett väderlek, värme eller kyla. Som astmatiker ger just AC den oönskade effekten att man blir rejält snorig och får irriterande torrhosta. Man varken är eller känner sig sjuk men omgivningen tror man sprider ebola, böldpest eller någon annan dödlig sjukdom. Lyckligtvis hade Mike McNett några riktiga knock-out-piller, som antagligen inte ens finns att få på recept i Sverige, som han gav mig imorse. Enligt honom räcker tre stycken för att ta kål på även den mest envisa infektion i kroppen. Imorgon kväll, tre piller senare vet vi resultatet. Jag får helt enkelt hoppas att jag inte får besöka dopingtestningen efter tävlingarna.
Idag väntade den första officiella träningen runt rutorna på Lake Tamarack. Vi fokuserade dagens fyra träningstimmar på lördagens rutor som låg i den västra delen av sjön. Det vi gör under de officiella träningarna är att befästa de erfarenheter vi fått via fisket under tidigare dagar. Det gäller att bekräfta både vad som funkar och vad som inte funkar. Vidare kontrollerar vi djupet på sedan tidigare valda platser runt tävlingsrutorna. Anteckningar förs över detta samt även huggfrekvens, krokningsfrekvens och storleken på den fisk vi får upp. Större fisk med lägre huggfrekvens är oftast bättre än mindre fisk med högre huggfrekvens. Krokningsfrekvensen är dock alltid viktig men logiskt är ju att större fisk med lägre huggfrekvens men högre krokningsfrekvens är bättre mindre fisk med hög huggfrekvens men lägre krokningsfrekvens.
För er som tror att fiske är ren tur, att råka hamna på rätt plats och att sedan bara hiva upp fisken, förstår nu kanske att det ligger en hel vetenskap och mycket klokskap, tanke och framför allt erfarenhet bakom ett lyckat tävlingsresultat. Då alla nationers tävlande använder i stora drag liknande utrustningar både när det gäller mormyskor, linor, spön, beten och tekniker så är det precis som i alla kompetitiva sporter 10 000 timmar som gör skillnaden på triumf och fiasko. För att fritt citera en av Sveriges allra största; ”Det är konstigt, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag…”. Han som fick hela Sverige att bokstavligen stanna, lektioner i skolan att avbrytas, banden på Volvo, Saab och SKF att stoppas och operationer på sjukhusen att senareläggas kan ju inte ha fel. Vi får hoppas vi med vårt grundliga slit får lika bra utdelning som Ingemar Stenmark fick på 80-talet.
Lika viktigt som vårt eget arbete är också att spionera på motståndarna. Vad har de funnit ut av sina träningar, vilka beten funkar bäst för dem, vilka färger på mormyskorna och så vidare. Några vi har stenkoll på, tack vare deras eget avslöjande, är Norges landslag. En av deras tävlande beställde ett rejält lager av mormyskor av vår egen lagmedlem, som tyvärr inte kunde följa med oss väster ut, Andreas Wetterhall. Han levererade, via Johan, en stor och tung påse med apelsiner (en färgkombination för er som inte är bevandrade i lingot) till norsken. Han går numera under kodnamnet Apelsin-Kenneth och har förmodligen saboterat norrmännens möjligheter att fritt ta en framskjuten placering på VM.
Träningen genomfördes under ganska tråkiga förhållanden. Vinden ven runt öronen, snön föll redan från början och tilltog vartefter dagen led. Lyckligtvis blev det mindre kallt ju längre dagen led vilket gjorde att vindeffekten blev mindre påtaglig. Från början var det nog runt tio minusgrader som gjorde att händerna snabbt frös och vattnet i våra hinkar sörjande till sig och skapade iskakor runt sidorna. När vi efter knappa fyra timmar var tillbaka på bussen hade vinden mojnat en del, temperaturen ökat till 4-5 minusgrader och snöfallet tilltagit. Rapporterna för morgondagen ser dock allt annat än ljus ut, här väntas nämligen nästan 20 cm snö.
Fisket var på det hela betydligt bättre runt rutorna än den varit tidigare dagar utanför tävlingsområdet. Vi fick både bluegillls, crappies och sunfish, eller pumkinseed som de också kallas. Mängden fisk var mycket större vilket gjorde dagens träning ganska kul. Tidigare har vi inte fått några större fiskar utan hållit oss under 50 grammare men nu kom det upp fiskar uppåt 120-130 gram. Dessa gav betydligt mer motstånd och anspänning att lirka upp ur hålen. Storleksmässigt var de så pass stora att det var svårt att hålla dem i en hand då de mer eller mindre är formade som diskusar med fenor. Vi hann med marginal fiska oss igenom periferin av samtliga lördagens rutor. Återstår nu bara att sammanställa alla data ikväll och bekräfta det vi funnit på fredag. Morgondagen skall ägnas åt söndagens fem rutor enligt samma devis som idag.
Arrangören hade tacknämligt skickat med oss lunchpaket, men kanske inte sådana man skulle fått hemma i Svedala, som vi lät oss väl smaka av på bussen. Här var det ölkorvar och chips i olika smaker, kex med jordnötssmör och ost samt kakor med vanilj eller jordnötssmör. Längst ner i påsen låg också några förskrämda äpplen och led en tynande tillvaro.
En kul händelse i början av dagen var när en Kazak kom förbi mig och frågade om jag kände igen honom. Det gjorde jag givetvis då det var han jag körde sten-sax-påse om ett hörn på söndagens ruta i Kazakstan 2018. Vi snick-snackade en stund om hur allt var. Därefter fortsatte han vidare för att live-loda runt rutorna, då han inte tävlar i år, medan jag fortsatte fiska.
Ikväll är det dags för invigningsbanketten och arrangörerna utlovade en storslagen middag med bland annat ribs. Brukar vara en trevlig tillställning med både sång, dans och musik. Får se hur det stora landet i väster tacklar denna uppgiften. Mer om banketten och bilder därifrån kommer imorgon.
Dag 7
Gårdagens invigningsbankett var en lång historia fylld med tal av diverse olika människor. Vi började med en flaggmarsch från hotellets lobby in till bankettsalen där respektive nation fick gå upp på scenen för fotografering. När alla kommit till rätta vid sina bord inledde John Knight, som är vice president för CIPS Youth, hela spektaklet med att tacka alla nationer som kommit. Därefter spelades CIPS hymnen där alla stod upp, precis som vid en nationalsång. Samtliga länders nationalsånger följde därpå och man stod upp för sin egen melodi.
Nu tog en genomgång av alla sponsorer och diverse människor som varit behjälpliga arrangemanget vid. En kvinna från det lilla samhället Lakeview talade tämligen osammanhängande om hur fantastiskt detta arrangemang är för deras lilla stad. USAnglings president (???) sa också några ord och det hela avslutades med CIPS och FIPSed’s president Claudio Matteoli som öppnade själva världsmästerskapet 2025.
En liten rolig sak i den PowerPoint-kavalkad som visades under tiden var att våra kära värdar har lite svårt för utrikiska. FIPSed står för Féderation Internationel (de) Pêsche Sportive (en) eau douce (Internationella sportfiskefederationen i sötvatten). Just det här med utrikisk stavning, och då franska i första hand, är ju inte helt okomplicerat. På duken vid scenen stod istället F… eau douche, alltså som i ”douche bag” - skitstövel typ.
Middagen hade vi alla sett fram emot då det skulle vara en 1000-kronorsmiddag (85 USD). Drycken bestod av kannor fulla med is och vanligt kranvatten, som här är mer klorerat än vi normalt har i våra simhallar. In kom en trevlig sallad bestående av mixade salladsblad, babyspenat, halverade körsbärstomater, morötter julienne och krutonger. Till detta fanns både en balsamicodressing och en vit historia som förmodligen var USA’s nationaldressing, Ranch. Pavel ratade ”den där jäkla kaninmaten och gräset…” medan de flesta andra åt med god aptit. För egen del var det toppen då det var det första riktigt nyttiga jag ätit sedan jag lämnade Sjövik förra torsdagen.
Huvudrätten som därefter serverades var någon form av nötkött men så rare att man hade kunnat sy ihop samtliga skivor som serverades och sedan skicka ut kon på grönbete igen. Jag gillade stekgraden men det smakade i princip ingenting så på det hela taget en besvikelse. Tillbehören var en stor kula potatismos men knappast av riktig potatis utan snarare pulver eller flakes. Nån grädde eller något smör tror jag heller inte att det innehöll. Vid sidan av detta låg också några förskrämda stjälkar gröna trädjä***r. För er som känner till mina kulinariska preferenser så är just broccoli det enda som inte ens över min döda kropp kommer in i min mun.
Det hela avslutades med en brownietårta med halloncoulis. Tårtan var god med bra chokladsmak men halloncoulin var på tok för syrlig även för den mastiga chokladanrättningen. Amerikanskt siktdjupskaffe serverades i TV-kannor och öl gick att köpa i cashbaren i bankettsalens ena hörn.
Peter såg lite klen ut och gick och lade sig mitt i huvudrätten. Det skulle på torsdagsmorgonen visa sig att han åkt på någon magåkomma och spenderat avsevärd tid på rummets toalett under natten. Som tur är har vi med ossä husapoteket med en mängd olika mediciner för att både sätta tvärstopp för oönskade utgifter från kroppen och för att få igång ett baklåst tarmsystem. Vi hoppas verkligen att Peter kryar på sig under dagen medan vi krigar på ute på isen.
Vädernazisterna, som amerikanarna själva kallar samtliga meteorologer på TV, hade förutspått 8’’ snö, alltså runt 20 cm. Skolor och arbetsplatser var för dagen stängda då det var just snöstorm. Tydligen är snöstorm här i Michigan synonymt med snöstorm i Göteborg. Det hade under natten kommit 4-5 cm i området vi håller till i så det gav i alla fall mig ett gott skratt. Ute på sjön sken solen och det var bara några få minusgrader och riktigt härligt fiskeväder. Vartefter dagen led började vinden så sakteliga tillta och även några snöflingor föll från den tilltagande mulnande himmelen. Fisket som sådant var precis som övriga dagar som en berg-och-dalbana, ju mer man tror att man fattat hur det funkar desto mindre förstår man kvarten senare att man vet. Dessa för oss exotiska och udda fiskar beter sig inte alls som de vi har hemmavid så det är ganska knepigt. Lyckligtvis kämpar alla lag med detta, förutom USA då förstås. De glider bara runt på isen och snackar skit med allt och alla samt vallar runt TV-team och lokalbefolkningen.
Efter träningen idag stod ett besök på Bass Pro Shop/Cabelas på programmet. Inte för att just den här är så speciellt stor med amerikanska mått mätt, men Orsa Fiskecenter skulle nog fått plats inne på toaletterna. Förutom ett akvarium som måste rymt 8-10 kubikmeter vatten så fanns en ”bergssida” med uppstoppade djur av alla de slag. Halva butiken var ägnad åt fiske, andra halvan åt jakt. Bara avdelningen med jaktarmborst tog upp lika mycket plast som en mycket välsorterad grönsaksavdelning på en stor ICA Maxibutik. Utöver det fanns även ”vanliga” jaktpilbågar och säkert över 1000 olika jaktgevär på display längst en av väggarna i butiken. Som om inte det var nog fanns även en avdelning med handeldvapen, vad man nu ska med dem till när man jagar?! Det här med amerikanarnas ”2nd amendment rights” har man ju sedan tidigare starkt ifrågasatt och funderat över, men nu när man verkligen är här och ser vidden av det så är det inte så konstigt att det nästan har högst andel skjutna människor per capita i världen.
Ikväll blir det lugnt med middag på hotellet och därefter vapenvård inför morgondagen och den sista officiella träningen innan mästerskapet drar igång på lördag. Man kan ladda ner en app som heter Keepnet där man förmodligen kommer kunna följa resultaten löpande under tävlingarna. Mer info om detta finns i ett tidigare inlägg jag delat på Team Sweden Ice sida här på Facebook. Passa även på att kika på klippet från den lokala TV-kanalen där nästan samtliga tävlande i laget finns med i någon eller några sekvenser. Störst linslus är väl Pavel som får hela 5 sekunder i helbild medans han fiskar. För övrigt är det den Kazakiske coachen som intervjuas kort i klippet som jag körde sten-sax-påse med vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Nu är det snart dags för mat, vi hörs imorgon!
Dag 8
Gårdagens middag på hotellet bjöd på en mycket trevlig överraskning. Efter all processad mat vi hittills ätit sedan vi lämnade Sverige bjöds vi på en kanonbuffé. Det började med Caesarsallad (utan kyckling), panerad kycklingfilé med ost och tomatsås, lasagne, pasta med köttfärssås och minestrone. Några av oss har längtat efter bara en enkel pasta med ost- och skinksås men detta övertrumfade våra önskningar. Utöver det bjöds det på fem, sex olika bakverk till efterrätt. En god middag som kittlade dösskönt i kistan.
Idag är sista officiella samt den enda obligatoriska träningen. Den pågår från tio till ett men innan detta kommer samtliga lag fotograferas av arrangemangets officielle fotograf. Nytt omslagsfoto på Facebooksidan är alltså att vänta. Under dagen fritidsfiskade vi tillsammans och kollade av några områden inför morgondagen. Pavel, den linslusen, blev fotograferad av en amerikansk lett som stod ock tjötade med oss en stund under slutet av dagen. Själv fick jag ta lagansvaret att bli intervjuad för en dokumentär som tre unga killar gjorde om arrangemanget då ingen annan hade lust att ställa upp.
Efter träningen hade det ordnats en meet-and-greet i Lakeviews centrum. Vi började med lagfotografering vid sjön. Precis vi startplatsen hade några matförsöljare sina vagnar. En av dem hade ett släp som byggts om till en enorm grill/bbq/rök och sålde bland annat ribs och brisket. Vår första tanke var att Andreas Wetterhall bör uppdatera dotterns korvstånd till de lokala pimpeltävlingarna i Stockholmstrakten. Det är mycklet som är annorlunda härborta och eftersom vi är i det stora landet i väster så kan man hitta lite vad som helst, exempelvis en bankomat på släp…
Efter att alla lag fotograferats fick vi vår flagga och en skylt med SWEDEN skrivet på. Hela huvudgatan hade stängts av med två brandbilar, en i var ände. Där vandrade vår flaggmarsch några hundra meter till byns centrum. Längs hela vägen stod folk som hurrade och hejade, uppskattningsvis var där femhundra, av stadens cirka 2000, invånare som mötte upp alla tio lagen. Respektive lands nationalsång spelades när vi kom fram till samlingsplatsen på Main Street. Efter fotografering och möten med de som var där bjöds vi in till en lokal där det serverades biff- eller kycklingsoppa samt ost- och skink- eller kalkonwraps. Utanför fanns ett partytält där det fanns kaffe, te och varm choklad samt hembakade kakor av alla de slag. Jag och Mankan passade givetvis också på att ta en bild tillsammans med den lokale scheriffen.
Hemresan förväntade vi oss skulle bli sensationsfri men väl på plats visade det sig att Eliisa, som är Finlands kapten, råkat sätta en braxkrok i sitt finger. Den låg tydligen och skräpade i hennes väska och satte sig rejält när hon skulle plocka upp något därur. Hon och hennes lagkamrater försökte själva trycka ut den och knipsa av den men det gick inte. Tack vare Sean Warner, Norges delegat, och busschauffören kom till slut en volontärambulansaktig bil med en snubbe som gjorde en kort historia av kroken. Med plåster på fingret hoppade hon åter på bussen och vi kunde komma iväg till hotellet för middag.
En snabbdusch senare mumsade vi loss på sallad, haricot vert, chicken pot pie, köttfärslimpa och riktigt potatismos (dock utan smör eller grädde) och givetvis olika bakverk till efterrätt. Alla var rörande överens om att det var en alldeles utmärkt middag som smakade bra. Ikväll kommer också det första (!!!) kaptensmötet att hållas. Normalt hålls det första kaptensmötet redan på tisdagen eller senast på onsdagen, men här har det skjutits upp av okända anledningar. Jag kommer assistera Erik då jag ändå inte skall fiska imorgon. Det kommer garanterat bli en långdragen historia ikväll med många frågor och en hel del kritik till arrangören. Mer om detta i morgondagens rapport som också är första tävlingsdagen med allt vad det innebär av invägning m.m. Som jag skrev igår kan man ladda ner appen KEEPNET för att följa vägningen live under tävlingens två första timmar. Slutresultatet kommer presenteras i samma app men senare under dagen. Det kommer givetvis även länkas på vår sida när allt är klart. Håll tummarna för Arto, Johan, Mankan, Pavel och Peter imorgon!!!
Dag 9.1 - GAME DAY!
Efter tre dagars officiell träning runt rutorna och fyra dagar inofficiell träning utanför tävlingsområdet är det nu äntligen dags för det vi kommit hela vägen hit, tävlingshelgen. Som liten sidogrej så är det även Peters födelsedag. Grattis Peter!!!
Vi har sett det amerikanska laget varje dag, men ingen har över huvudtaget doppat en endaste krok i vattnet. De har, enligt uppgift, positionerat över 200 positioner i de tio olika tävlingsrutorna där de VET att det finns och kommer finnas fisk. Allt handlar om hur bottenvegetationen ser ut och var i förhållande till den fisken står. För oss innebär det att vi måste pricka rätt när vi borrar, alltså kommer det bli en hel del borrande tills man hittar rätt. Jänkarna har bara gått runt på isen och myst och vallat runt olika människor som är på besök för att se och uppleva världsmästerskapet i isfiske. Med 17 personer är de det näst största laget sett till antalet lagmedlemmar.
Litauerna har varit på plats i två veckor vilket gjort att de hunnit med att fiska av tävlingsytorna innan de stängdes en vecka före tävlingsstart. Utöver det har de jobbat hårt på isen för att hittat bästa möjliga teknik att locka in fisken, behålla fisken i hålet, få dem att hugga och kroka dem ordentligt. Rolfas Bitinas, litauernas kapten, mönstrar 18 personer i laget och har därmed största truppen. Laget är regerande mästare och är så väl förberedda man som gästande lag kan vara.
Norge är här med 10 man och har spetsat till det med tre importer från Litauen som tydligen inte klarade cuten till det litauiska laget, livsfarliga med andra ord. Våra kära Skandiska grannar i väst har pumpat upp lite extra Norska kronor ur Nordsjöns oljekällor och har varit på plats i en och en halv vecka. De har, till skillnad från Litauens lag, inte kunnat fiska på tävlingsområdet men har i gengäld jobbat hårt, intensivt och fokuserat för att knäcka koden med akvariefiskarna som simmar i dessa vatten. Enligt uppgifter från en anonym källa har Apelsin-Kenneth (som egentligen heter något helt annat) fiskat riktigt bra, men ändå inte bäst i laget. Vår svorske ”vän” Svein har under veckan varit pratsam som alltid men hela tiden med klädsam återhållsamhet om hur det går för sitt lag.
Polen, Estland, Kazakstan, Mongoliet, Lettland och Finland har alla varit i landet kortare tid än vi svenskar. Om de lyckats knäcka koden på Lake Tamarack är svårt att sia om. Det vi upplever är dock att vi nog ligger både ett och kanske till och med två steg före dem. Samtliga dessa länder har vi givetvis den djupaste respekt då de trots allt är de bästa i respektive nation, men känslan är ändå att vi nog slår dem när krutröken lagts sig klockan 13:00 lokal tid här i Michigan (19:00 hemma i Sverige). Hemmalaget USA Ice Fishing Team blir av naturliga skäl svårslagna, men ingenting är ju omöjligt fick vi som är lite äldre lära oss på åttio- och nittiotalet av Gunde Svan. Samma sak gäller för Litauerna, som givetvis vill försvara sitt guld från Mongoliet och som gjort sin hemläxa så gott de kunnat. Norge vill vi ju av naturliga och självklara anledningar slå och där kan det nog bli jämnt skägg, men givetvis hoppas vi att vi fiskar skiten ur dem.
Nog om motståndarna… hur är läget i Team Sweden Ice undrar givetvis den som orkat tröska sig igenom ännu en halv C-uppsats författad av tours truly.
Peter, som lidit av magproblem i båda ändarna av kroppen mår nu precis så bra som man kan göra som Forshagabo när man lämnat tryggheten, säkerheten och Sola i Värmland.
Mankan är sitt vanliga jovialiska själv men något mer vass i sitt fokus och koncentration. Trots att han kommer från hjärtat av gnällbältet finns inga spår av den negativiteten när det gäller landslagsuppdrag.
Arto är som alltid, antagligen för att han är från Finland där de är lugna, trygga och håller sig lite på sin egen kant, precis som en filbunke. Det kan omöjligt finnas något som kan rubba denne mysfarbrors aura och mentala inställning till tävling.
Johan har som vanligt, med yppersta bravur, hanterat och vårdat våra beten till perfektion under veckan. Hans ungdomliga energi och skarpa tävlingssinne skärps flera snäpp när det är dags att fightas på isen, helt utan att gå över gränsen för vad som är nyttigt när det väl gäller.
Pavel har även han skruvat upp fokuset några MHz men är fortfarande lika Västmanländskt gnölig. Laddad som en brunstig och fulltankad Ferrari men lugn och stillsam som en Tesla är även han fullt redo för dagens batalj.
Jag själv, som är reserv, och Kapten Erik är båda klädsamt lugna i att vi gjort allt i vår makt för att prestera så bra som bara möjligt. Vi är, trots att vi gärna skulle varit minst en coach till, trygga i att vi kommer kunna hjälpa våra spelare att fiska så bra det går och gärna ännu bättre. Nu är det snart dags för de femtio tävlande från varje nation att göra sina jobb i de fem tävlingsrutorna. Förhoppningsvis har vi ett riktigt bra slagläge inför morgondagens avgörande tre sista timmar på Lake Tamarack.
Nu sitter vi åter på bussen efter tre timmars krigande på isen. Jag hade ansvar för Mankan och Arto under dagen. De diskade båda bra med både liiite större fisk och högre krokningsfrekvens än majoriteten av fältet i sina respektive rutor. Tanken var att jag via Eriks wifi skulle hålla mig uppdaterad kring invägningarna men tyvärr funkade det inte. När det återstod 35 minuter möttes Erik och jag hos Mankan och jag fick se hur de låg till. Det såg riktigt bra ut med Arto på tredje plats och Mankan på andra plats. Peter låg enligt uppgift på sjätte plats, Johan var sexa eller sjua och Pavel på sjunde plats.
Mankan fortsatte nöta på och hade något sämre frekvens på både krokningsfrekvens och storlek på fisk sista halvtimmen men ändå helt okej fiske. Arto hade dessvärre sin sämsta period så med få fiskar av mindre storlek. Trots många hugg lyckades han inte kroka dem vilket gjorde honom lätt frustrerad. Peter hade en ganska bra sista halvtimme med hyfsad storlek och relativt bra frekvens på krokningen. Johan menade att han fiskade på ungefär som tidigare och var på det hela taget missnöjd med sin insats idag. Pavel gick dåligt sista halvtimmen enligt egen utsago.
Nu väntar cirka tre timmar innan middag klockan 18. Timmen senare kommer resultatet att presenteras på projektorduken i salen där vi äter. Om tekniken är med mig kör jag en live på Facebook från resultatredovisningen.
Dag 9.2
Resultatredovisningen visade ömsom vin ömsom vatten. Bäst lyckades Mankan med en andraplats i sin ruta, Arto blev femma, Johan sjua och Peter och Pavel åtta i sina respektive sektorer. Peter hade lägst viktprocent i förhållande till vinnaren i rutan och får därmed stå över morgondagens tävling. Pavel kommer fiska ruta A, Mankan ruta B, Arto ruta C, Johan ruta D och jag själv (Marino) ruta E.
Dag 10 - GAME DAY 2!
Gårdagens middag var även den bra med en god grönsallad, nötter, tranbär, salladsost och dressing. Det serverades även mac’n’cheese, stek och ungnsbakad lax med pumpapurétäcke. Givetvis fanns det flera olika desserttårtbitar där rice crispieskakan och citroncheesecake är bäst. Efter middagen presenterades resultaten, som dock redan ”läckt ut” från FIPSed via kaptenerna, så det blev egentligen ingen överraskning tyvärr.
Nu sitter vi i alla fall på bussen mot Lakeview för sista gången för detta världsmästerskap. Det är dags för den andra och därmed sista deltävlingen i årets upplaga av WIFC. Jag har blivit lottad i ruta E, samma ruta som jag provfiskade av under träningen i torsdags. Jag har bra koll på hur fisket var utanför, frågan är hur det är ini. Startplatsen som jag förordade på genomgången i torsdags kväll har jag reviderat och petat ner till plats två på grund av färre fisk. Nya startområdet höll fler fisk men av något mindre kaliber, men den här tävlingen handlar i mångt och mycket om speedfiske. Dock gäller det att hålla sig borta från områden med mest frimärken då man inte bygger så mycket vikt även om man får upp många. Längt-vikt-koefficienten förliker inte våra fiskarter hemma utan är till en början närmast exponentiell. En fisk på 3-4 cm väger ca 3-4 gram medan en 6-7 cm lång fisk väger uppåt 10-12 gram. Kommer man upp mot 10-15 cm så kan de väga allt från 25-50 gram beroende på art.
Området vi ska fiska under dagen håller, vad vi kunde utvärdera, fler men mindre fisk så det gäller att pricka rätt och få till draghål direkt. Motståndet i min ruta ser tuff ut. Två rutettor från gårdagen i Odd Henning Hansen från Norge som varit överlägset bäst i norska laget under deras träningar samt Arturas Skvirba från Litauen som är en fenomenalt duktig och rutinerad mormyskafiskare. Jag har även en lettisk fyra, en mongolisk femma och sjätteplacerade esten, polacken, amerikanen och finnen. Mongolen verkar, precis som jag, vara reserven som hoppar in.
Mankan, som var tvåa igår, har slagläge till en riktigt fin framskjuten placering. Vi får hoppas att han tar fram sitt allra bästa game idag så kanske det blir en medalj med hem till Köping. Nu är det bara göra allt man kan för att få laget att klättra placeringsmässigt.
Nuuuuu KÖÖÖÖÖR VI!!!
Det sket sig kan man säga… fyra 9:or grusade helgen men Johan vann överlägset sin ruta med 1,4 kg mer än övriga tävlande. En total åttondeplats blev det för Team Sweden Ice i år.
Litauen vann, Finland tog silvret en poäng före Norge på tredjeplats.
Dag 11 – HEMRESEDAG
Vi börjar dag 11 med avslutningen på dag 10 där avslutningsbanketten avhandlades. Vi fick en god middag bestående av en härligt fräscha blandsallad med krutonger, körsbärstomater, gurka och blandade salladsblad. Till huvudrätt serverades vi grillad ryggbiff som var alldeles perfekt rare, kokt mandelpotatis, grön sparris, fiskqueneller med jätteräkor och en minimal klick bea. Efterrätten blev en sufflé med inkokta äppelbitar och karamelsås. En värdig middag för en avslutning på ett världsmästerskap. Som ni alla vet så blev det ju inte riktigt som vi tänkt oss då vi slutade på åttonde plats av tio lag. Kul dock att både silver och brons gick till Norden med Finlands silver och Norges brons, viktigast av allt i detta var dock att Finland slog Norge med en enda poäng. Mankan som hade slagläge från lördagen lyckades inte hålla ihop det utan blev nia. Johan som var så grymt besviken på sin insats under lördagen dängde däremot till sina motståndare rejält när han vann sin sektor med över 1,4 kg tillgodo till tvåan.
Innan festen brakade loss fullständigt fick jag kliva upp på scenen, visa vår reklamfilm för VM i Piteå 2026 och presentera vårt mästerskap. Roligast under filmen var att Skyler i amerikanska laget undrade om Isabelle Wassberger som syns på filmen skulle komma till mästerskapet, när jag nekande skakade på huvudet utbrast han ”Då skiter jag i att komma…!”. Några tal och utdelning av hedersplaketter till en hel hög med folk som varit behjälpliga med arrangemanget tog vid och det hela avslutades med den individuella prisutdelningen där två litauer tog hem både guld och silver medan bronset gick till en finne. Lagmedaljerna och pokalerna delades därefter ut under stort jubel, nationalsång och kramkalas. Slutligen fick FIPSed- och CIPS-presidenten Claudio Matteoli säga några väl valda ord samt avsluta detta det 22:a mästerskapet samt bjuda in alla till Sverige nästa år.
Partyt efter censureras av förklarliga skäl då det som vanligt gick vilt men mycket trevligt till. Jag hamnade i diskussion med både delar av det amerikanska laget och Sean Warner om mitt tidigare inlägg om deras 2nd Amendment och deras vapen. De förstod att jag skrivit det med både ironi och sarkasm samt att hela det upplägget de har kring vapen är så oerhört väsensskilt från hur vi har det i Sverige. Sean berättade att han alltid har sitt vapen med sig och jag högg givetvis direkt och frågade om han hade det med sig även hit. Givetvis hade han det och jag kunde ju inte låta bli att fråga om jag fick se det. Sagt och gjort fick jag följa med till hans hotellrum där han demonstrerade sin revolver, som han först givetvis tömt på ammunition. Även den är en historia för sig, de flesta vet väl att hålspetsammunition är helt förbjudet i krig enligt Genevekonventionen men hans ”kulor” var just 9 mm Magnum kulor. Festen fortsatte i alla fall in på småtimmarna och avslutades slutligen en stund innan solen gick upp.
Frukost klockan 8 hade kapten Erik beordrat så det var bara att masa sig upp, vilket egentligen inte var så svårt. Efter en tallrik havregrynsgröt och lite färsk frukt var det dags att packa ihop sig. Vi hade några timmar på oss innan hotellets minibuss skulle ta oss till flygplatsen ett stenkast bort så när allt var packat och vi alla konstaterade att vi hade övervikt satt vi bara och tog det lugnt hos Pavel och Mankan. Väl på flygplatsen Gerald R Ford checkade vi in vårt bagage och lyckades, med lite ompackning och list (genom att lyfta bagaget en aning med ena foten) få igenom alla väskor utan extraavgifter. Det hade inte blivit billigt om vi tvingats betala för de skulle ha 100 USD för 2 punds övervikt. Säkerhetskontrollen var nästa anhalt och givetvis skulle det krångla där. Jag hade en sax i mitt handbagage som jag för sent insåg. Johan slog vad med Pavel om huruvuda jag skulle få igenom den eller inte och vann 2 USD för att de faktiskt inte tog den för mig. Man ska ju tömma alla sina fickor innan man går igenom den avancerade röntgenapparaten vilket Mankan gjort…inte… Han hade en hopknövlad kapsyl i bakfickan som fick personalen att reagera. Utöver det så lyste tydligen hans privata regioner upp skärmen som en 1000 wattslampa i ett nersläckt rum. Det var nästan så vi blev oroliga för att det var dags för säkerhetskontrollanten att ta på sig gummihandskarna och ta med den stackarn till ett privat rum, men det räckte med en visitering utanpå kläderna. Dock fick Mankan sig en smärre massage av både frampaketet och baksidan och nog såg han lite extra nöjd och glad ut efteråt.
Flyget skulle gå 15:55 men det var givetvis försenat i en dryg timme så de presumtiva två timmarnas väntan blev hastigt och lustigt tre. Planet vi flög den 45 minuter långa turen med var av det mindre slaget med två säten på var sida om mittgången och maximalt 50 passagerare. Sätena var också både smala och obekväma så det kändes som en betydligt längre flygning än nödvändigt. Strax innan take off plingar någon i flygvärdinneklockan så hon får kuta ner längs gången med påsar, vatten och något att torka med. Personen längst bak hade oturen att få ur sig både dagens frukost och lunch. När vi väl landat visade det sig vara Arto som mått dåligt. Han hade sett klen ut hela dagen konstaterade jag och Peter men såg ok ut för stunden i alla fall. Nästa flight från Chicago till London var även det försenat men bara med en halvtimme och eftersom vi redan var sena blev väntan bara 45 minuter lång. Alla som vet är ju väntan på flygplatsen den värsta delen av en resa. En flygplats är ju både trist och framför allt dyr. Till slut fick vi borda vår 787:a och sätena var gudskelov både bredare och skönare. En positiv överraskning var också att planet bara var halvfullt så vi fick flytta om oss och få en hel sätesrad för oss själva.
Vi i Team Sweden Ice vill tacka alla som stöttat oss med glada och positiva tillrop under vårt äventyr. Jag vill också tacka alla som läst mina funderingar och reflektioner. Nu signar jag ut och återkommer väl nästa gång med en rapport från mormyska SM och landslagskvalet i Piteå i mars och april.
Klicka Här och läs resultatet från VM i Mormyska 2025.