Under snart femton år har Sportfiskarnas Niklas Wengström arbetat med reproduktionen av flodpärlmusslan i Kvarnabäcken, idag finns det levande bevis på att projektet har lyckats. Foto: Mathias Arnham.
Under snart femton år har Sportfiskarnas biolog Niklas Wengström försökt få fart på reproduktionen av flodpärlmussla i Kvarnabäcken, ett biflöde till Lärjeån utanför Göteborg. För några år sedan hittades de första småmusslorna, idag blomstrar beståndet. Kan det här vara räddningen för vår starkt hotade flodpärlmussla?
Det lilla vattendraget ser vid en första anblick ut som vilket västsvenskt biflöde som helst, men stannar du upp och tar en titt under ytan så märker du snart att platsen är speciell. Nere på bottnen sitter flera generationer flodpärlmusslor nergrävda i sanden. Kvarnabäcken är idag hemvist för landets första lyckade utsättningsexperiment, där infekterad fisk satt fart på reproduktionen av flodpärlmusslor. I dag hittar vi flodpärlmusslor i varierande storlekar, vilket tyder på en pågående återväxt av arten, som är känd för att vara en av jordens mest långlivade.
Arbetet med flodpärlmusslan innebär att man förbättrar för öring och lax, då musslan lever i symbios med dessa arter. Foto: Mathias Arnham.
Infekterade öringar och gravida musselmammor
Niklas Wengström har sedan länge specialiserat sig på vår starkt hotade flodpärlmussla och har genom egen forskning och internationellt nätverkande med andra specialister testat olika metoder för att hjälpa arten tillbaka. Musslans överlevnad i ett vattensystem bygger förutom vattenkvalitén helt på de värdfiskar som finns i dess omgivning, och är förekomsten av lax och öring begränsad så försvårar det flodpärlmusslans fortlevnad. Det är nämligen så att när de små mussellarverna släpps ut av musselmamman så måste de fästa in på värdfiskens gälar, där de lever som parasiter i nio till elva månader innan de släpper taget, faller till botten, gräver ner sig och livet som mussla tar vid. Det är här Niklas reproduktionsmetod kommer in i bilden, som sker i en mix av kontrollerad och naturlig miljö. Gravida musselhonor och öringar fångas in och placeras tillsammans i sumpar som sätts ut i bäcken. Här får de gå tillsammans under några veckor tills öringarna infekterats med larver. (Påpekas bör att öringen inte lider av att infekteras av mussellarver). Resultaten av experimentet ser vi nu då det idag finns musslor i alla storlekar i Kvarnabäcken. Där de mindre musslorna är levande bevis på att utsättningsförsöken lyckats.
Flera generationer flodpärlmusslor. De minsta är levande bevis på att projektet i Kvarnabäcken lyckats. Foto: Mathias Arnham.
Friska fiskbestånd i friska vatten – en förutsättning
Under 1950-talet vet vi att flodpärlmusslan fanns i Lärjeån och dess omgivande ekosystem men efter det har reproduktionskurvan en katastrofal avvikelse. Lika viktigt som det är för fisken med friska vatten är det för musslan. Försurning, sedimentering och sjukdomar tillsammans med en ogynnsam miljö för vandrande fisk gör det omöjligt för flodpärlmusslan att överleva och det är också här man måste börja med restaurering av vattendraget. Niklas med kollegor såg först och främst till att återställa vattendraget och förbättra fiskens lek- och uppväxtområden. Vandringshinder har röjts bort, botten har luckrats upp och nya lekbäddar har anlagts, för att gynna den lokala öringstammens fortlevnad. Med en frisk och levande öringstam ökar även möjligheterna för flodpärlmusslan. Allt hänger samman.
Dokumentationsarbetet är viktigt för uppföljning och utvärdering projektet. På bilden syns Niklas kollegor Kim (t.v) och Bonnie. Foto: Mathias Arnham.
Win-win-win
Rent spontant kan det tyckas märkligt att Sportfiskarna arbetar med flodpärlmusslan men vet man bara varför så trillar polletten ner. Först och främst är flodpärlmusslan en indikator för friska vatten och en viktig spelare i det ekosystem den lever i. I vatten med välmående bestånd utgör flodpärlmusslan majoriteten av biomassan och mår musslorna bra så gör allt som oftast även fisken det. En stor mussla fungerar dessutom som ett naturligt filter och kan under ett dygn filtrera upp till 50 liter vatten, vilket i sin tur gynnar hela näringskedjan. Åtgärderna som görs för musslan är näst intill helt inriktade mot fisken och speciellt lax och öring som musslan lever i symbios med. Förbättrar vi för lax och öring innebär det även förbättringar för andra vandrande arter som ål och nejonöga. Det ena ger det andra. I förlängningen får även du som sportfiskare ta för dig av resultaten, då exempelvis bestånden av havsöring och lax ökar. Win-win-win kan man säga.
Att hitta musslorna är inte alltid så lätt. Det krävs både särskild utrustning och bra med tålamod. Foto: Mathias Arnham.
– Det är någorlunda enkelt att hitta gravida honor som kan användas vid infektering av fisk men när det väl är gjort och fisken återutsläppt, så är det desto svårare att veta var fisken tar vägen. Att jobba med en art som växer så oerhört långsamt och som dessutom har en naturlig dödlighet om 99,9 procent är tålamodsprövande. Hur vet man när man lyckas? Att vi nu hittat unga musslor från utsättningarna är så obeskrivligt tillfredsställande. Det bevisar att projektet är värt att satsa vidare på, fastställer Niklas.
Niklas Wengström är biolog på Sportfiskarna och specialist på flodpärlmusslan. Foto: Mathias Arnham.
Projektet i Lärjeån med biflöden finansierats av medel från Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Naturskyddsföreningens Bra miljövals fond.
Den hotade flodpärlmusslan
Flodpärlmusslan är en fridlyst art som står inför utrotning. Arten återfinns i över 600 vattendrag i Sverige, men det är bara ett fåtal som har lyckad reproduktion. Befintliga populationer domineras av äldre musslor, vars antal gradvis minskar. Överlevnaden och fortplantningen av arten kräver rent vatten samt förekomsten av öring eller lax, där blott en larv av 100 miljoner överlever till vuxen individ. Flodpärlmusslan kan uppnå en ålder på 250 år och kan i sällsynta fall producera pärlor, vilket gett dem namnet.