Fiskeprofilen och författaren Gunnar Westrin kan se fram emot fler levande forsar nära hemmet, tack vare Sportfiskarna. Foto: Leif Milling
Ett samtal om fisk och fiske mellan Gunnar Westrin och Sven Norman borde egentligen äga rum på scen inför en större publik – även om ett kök i Råneå är något gemytligare.
Det är två fiskfrälsta generationer som äntligen möts när författaren och vattenkämpen Gunnar Westrin och Sportfiskarnas projektledare Sven Norman dukar upp för samtal i novemberruskets Råneå.
De bor bara 7 kilometer ifrån varandra, och nu förs de ännu närmare varandra via det projekt som Sven Norman gett sig i kast med på deras gemensamma hemmaplan. Det handlar om Vitån, som både Gunnar och Sven har en stark koppling till, och där de delar samma längtan: Att öringarna och harrarna både ska bli större och fler till antalet, med ett vidhängande rikt ekosystem.
Sven Norman har fått uppdraget att ge Vitån en totalrenovering, genom projektet ”Skog, myr, bäck och å”, som är en del av Postkodstiftelsens satsning ”Svenska skogar och ekosystem”.
Från hemmet i Prästholm har Sven bara några kilometer till Vitån, och varje spadtag för förbättring blir en värdefull investering för både hans egen familj och övriga bygden.
Gunnar Westrin har sprungit längs Vitån många gånger och konstaterar att vattendraget är i stort behov av omsorg.
Gunnar Westrin samtalar om Vitån med Sportfiskarnas projektledare Sven Norman. Foto: Anders Lundin
Sven beskriver i korthet vad han planerar att göra under projekttiden:
– I Vitån fanns förr i tiden havsvandrande öring, lax och ett livskraftigt bestånd av harr. Målet för mig är att först och främst skapa förutsättningar för att dessa arter ska kunna komma tillbaka och skapa livskraftiga populationer. Det är ett ambitiöst åtagande som innefattar arbete både i själva Vitåns forsar med flottledsåterställning och återskapande av lekbottnar samt våtmarksåterställning i vissa skogsmarker i avrinningsområdet.
Eftersom det förväntade arbetet är så omfattande går en stor del av Svens tid åt till att kartera och beskriva miljöproblemen och söka tillstånd för åtgärder. Hittills har han, som exempel, identifierat 13 olika forssträckor av sammanlagt cirka 17 kilometer som är i stort behov av åtgärder.
– Vi kommer starta återställningsarbetet inom projektet men jag hoppas kunna arbeta under flera års tid efter projektets slut för att se till att Vitån når god ekologisk status och att vi snart kan få se hoppande, lekande laxfisk tillbaka där den hör hemma.
"En riktig pärla"
Vitån är ett genuint skogsvatten som vi måste värna om, menar Gunnar Westrin.
– När jag flyttade till Råneå i början på 70-talet sökte jag genast efter några trevliga fiskevatten. Råneälven låg närmast av naturliga skäl. Någon tid senare hamnade jag av en slump i Vitådalens nedre delar, någonstans mellan Råneå och Töre efter Norrbottens kustland. Där fanns ett vattendrag som hette Vitån, vilken skulle visa sig vara en riktig pärla, med livfullt rinnande vatten och små eggande pooler. Flugfisket blev mer intressant än vad jag trodde, framför allt efter harr. Jag hade av en sinkadus hittat min första favoritå i Norrbotten.
När Gunnar tänker på Vitån så minns han en speciell afton. Han hade blivit inbjuden att hålla en föreläsning för fullt hus i byn. Det blev en oförglömlig afton som avslutades med en historisk berättelse.
– Enligt historieberättaren hade en islänning plötsligt flyttat sina bopålar till den trakt som sedermera skulle bli en by. Skildringen berättar att främlingen hade bott vid älven Hvita på den isländska östkusten. Eftersom Hvita betyder Vitån, döpte han naturligtvis sin boplats efter hemlandets vitskummande älv.
Det är många forsar och sträckor som är i behov av miljöåtgärder i Vitån, bland annat Kvarnforsen. Illustration/foton: Sven Norman
För Gunnar har Vitån alltid varit ett intressant vattendrag, en cirka tio mil lång vattenådra som börjar sitt liv ur den numera populära sjön Suobbat inom Gällivare kommun. Där har under många år fiskats efter både harr och öring. Hela resan ner mot kusten formar ett äventyrligt vattendrag innan den till slut mynnar ut i Vitåfjärden vid E4 mellan, Råneå och Töre.
– Vitån är ett är ett märkbart föränderligt vattendrag, formad ur grunda skvillervatten och bredare strömmar, djupgropar och grundklackar. Biotoperna är som gjorda för både öring och harr. När jag flyttade till Råneå pratade ”gubbarna” om sina bravader efter Vitån, ett dåtida bäckmetareldorado med öringen som den stora lockelsen, berättar Gunnar.
Han vittnar om hur Vitån visar vägen till ett gammalt land där lon skriker, där björnen lufsar och där uttern plaskar.
– Jag har alltid lockats till skapligt karga och tysta marker, med långa sugande myrar, vresig tallskog och milsvida renbetesmarker. På trakten råder total tystnad, förutom självklarheter som stundtals högljudda tranor och trygga sångsvanar.
Råneälven måste värnas
Gunnar har på flera sätt personifierat kampen för vattenmiljöerna i denna del av Norrbotten, inte minst genom sitt framgångsrika engagemang för Råneälvens bevarande. Både han och Sven bor några stenkast från älven, och delar förhoppningen att både laxen, harren och övriga fiskbestånd ska växa sig starkare från dagens nivåer.
Sven Norman har faktiskt ett direkt finger med i spelet, i egenskap av ordförande för Råneälven Norra Kortfiskeområde.
Vilka frågor anser du vara prioriterade för fiskbeståndens välbefinnande?
– Just nu ser vi ett dalande antal stigande leklaxar trots att ett gediget återställningsarbete skett i älvens huvudfåra och i vissa biflöden. Dessutom ligger havsöringen på farligt låga nivåer och harren har gått tillbaka. Samtidigt ser vi till exempel att abborren och gäddan mår bra och växer fint i älven. Dessa mönster är något vi känner igen från många andra jämförbara älvar vilket för mig pekar på att orsakerna till de här förändringarna inte främst handlar om vår förvaltning eller om miljön i älven direkt.
Sven tror att vi behöver, på lokal, regional och nationell nivå, börja förvalta våra fiskbestånd ekosystembaserat. Det spelar ingen roll hur fina lekplatser vi ordnar i älvarna om smolten inte hittar någon föda ute till havs. För att ta hand om laxen behöver vi alltså ta in till exempel strömmingens ekologiska sammanhang i beräkningen eftersom ung strömming är en viktig födoresurs för laxen, resonerar han.
– Inom älvdalen behöver vi arbeta mot övergödning, fortsätta återställa sträckor som förstördes under flottningseran och återställa en naturlig hydrologisk dynamik som gått förlorad när våtmarker dikats ut. Men viktigast av allt är kanske att sluta med vår destruktiva exploatering av Europas sista vildmarker. Vi har något unikt i norra Sverige som behöver bevaras och stärkas. En gång i tiden har hela Europa varit vildmark och nu finns det endast en bråkdel kvar. Jag ser till exempel hellre vindkraftsparker nära där människor bor än i det föreslagna Storlandet, i Råneälvens avrinningsområde, mitt i vårt försvagade havsöringsbestånds kärnområde.
Att börja återställa Vitån är att ge vildmarken en behövande hand – och Gunnar Westrin kommer att följa händelseutvecklingen med stort intresse.
– Jag ser verkligen fram mot en restaurering av ån. Förutom det trollska landskapet ligger den geografiskt bra till för hugade vandrare och fiskare. Lycka till Sven!