Foto: Knuts Conny / Under 2022 återupptog SLU ett nätprovfiske utanför Forsmark för att kunna jämföra med en tidsserie med provfisken från 70–80 talet. Antalet strömmingar som fångades blev bara omkring åtta procent av mängden som togs upp på 1980-talet. Framför allt var bristen på stor strömming påtaglig.
Den nuvarande fiskeriförvaltningen med maxade fångstkvoter och storskaligt foderfiske har skapat stora hål i butikshyllorna där surströmmingsburkarna brukat stå. Ännu allvarligare är att hela havets ekosystem äventyras. I morgon väntas Internationella havsforskningsrådet, ICES, komma med sin rekommendation för fiskekvoterna för strömming för 2024. Sportfiskarna bad Ulf Bergström, forskare på SLU, förklarar hur allvarlig strömmingskrisen är och vad som nu krävs för att vända den negativa trenden.
Hur allvarlig är krisen för strömmingen i Bottenhavet och resten av Bottniska viken?
-Det storskaliga fisket efter strömming som främst bedrivs i Bottenhavet, där merparten av strömmingen finns - tog fart i början av 1990-talet, vilket var mycket senare än i centrala Östersjön. Därigenom har vi tydligare kunnat följa förändringarna i beståndet över tid. Vi ser tydliga minskningar i biomassan av strömming de senaste 30 åren i området. Nu ligger biomassan och fångsterna i beståndet nära MSY, det vill säga det förvaltningsmål som man siktar mot. MSY står för maximalt hållbart uttag, och fokus ligger då på att ta ut så stor biomassa av fisk som möjligt utan att riskera att beståndet kollapsar. En konsekvens av denna förvaltning är att beståndet blir mindre, eftersom man då maximerar tillväxten och kan skörda så stor biomassa som möjligt.
En annan konsekvens är att det blir ont om gammal och storvuxen strömming. Det är dessa förändringar som nu blivit påtagliga och som leder till problem både för kustfiskare, fritidsfiskare och för ekosystemet. Problemen vi ser är alltså en konsekvens av de förvaltningsmål man siktar emot, snarare än att förvaltningen missat uppsatta mål. Det finns flera nackdelar med dagens förvaltning. Dels tar den inte hänsyn till storleksstrukturen hos fisken, vilket gör att strömmingen förlorar de viktiga stora individerna i bestånden. Förvaltningen tar inte heller hänsyn till att det förekommer lokala lekbestånd, utan förvaltningen hanterar all strömming i hela Bottniska viken som ett enda stort bestånd. Det gör att det finns en uppenbar risk att man fiskar för hårt på en del lokala bestånd. Dessutom tar förvaltningen i mitt tycke inte tillräcklig hänsyn till osäkerheter i beståndsskattningarna, vilket ökar risken för ett överfiske.
Att många kustfiskare och fritidsfiskare märkt att fångsterna minskat kraftigt de senaste åren beror främst på att förekomsten av stor strömming minskat påtagligt. Eftersom kustfisket och fritidsfisket riktas enbart mot stor strömming har fångsterna minskat kraftigt trots att det alltså fortfarande finns mycket, men storleksmässigt liten, strömming. Att den stora strömmingen minskar påverkar även ekosystemet negativt.
Illustration: F. Fors / Stor strömming har en nyckelroll i ekosystemet för att decimera spigg. Brist på stor strömming har sannolikt bidragit till spiggens explosionsartade ökning.
Vilken påverkan kan bristen på strömming få på hela ekosystemet?
-Strömmingen är Östersjöns till biomassan vanligaste fisk, och är helt central för ekosystemets funktion. Blir det brist på strömming kan det ge allvarliga effekter på hela ekosystemet. Dels utgör strömmingen en viktig bytesfisk för många andra arter, som alla våra rovfiskar och även sälar och fiskätande fåglar. I Bottenhavet ser man idag tecken på födobrist för gråsälen, som har en betydligt mindre späcktjocklek än tidigare. Gråsälen är beroende av strömming och då framför allt stora fiskar. Det ligger alltså nära till hands att bristen på stor strömming har lett till att sälarna är magra. Det i sin tur har antagligen bidragit till att sälarna blir alltmer oskygga och söker sig närmare kusten, där det finns gott om annan fisk. När sälen hittar in i fiskens lekvikar kan den ställa till med problem för andra arter, exempelvis gäddan. I dagsläget står sälen för den största dödligheten hos gädda längs svenska Östersjökusten.
Minskningen av strömming har sannolikt även bidragit till den starka ökningen av storspigg i Östersjön. Dels konkurrerar strömmingen och spiggen om föda, och mindre strömming innebär mer mat för spiggen. Dessutom ser vi i våra pågående studier att stor strömming är en viktig rovfisk med stor potential att äta strömmingsyngel, och att minskningen av stor strömming har bidragit till att det blir mer spigg. Spiggen utgör ett problem för arter som abborre och gädda genom att den äter upp deras rom och larver, och när det blir mycket spigg i ett område kan det slå ut lokala bestånd av dessa rovfiskar.
Längs kuststräckan från Uppland till Blekinge räknar vi med att ungefär hälften av rovfiskens reproduktionsområden gått förlorade sedan 1980-talet till följd av spiggökningen. Och när spiggen tar över i vikarna leder det samtidigt till att övergödningens effekter förstärks, genom att spiggen äter upp de små kräftdjur som är viktiga för att hålla nere förekomsten av trådalger. Dessa förändringar har uppstått till följd av flera samverkande faktorer, där den minskade förekomsten av strömming utgör en viktig del.
Kan vi redan se negativa effekter av strömmingens minskning?
-De magra sälarna och den starka ökning av spiggen är troligen kopplat till bristen på stor strömming. Detsamma gäller även nedgången i kustfiskets och fritidsfiskets fångster av strömming, eftersom dessa också är beroende av just den stora strömmingen
Vilka åtgärder krävs nu för att vända utvecklingen?
-Viktigast är att minska fiskeridödligheten totalt sett, vilket innebär att förvaltningsmålen behöver ändras. Det är omfattande och svår process, som kräver internationella förhandlingar. Jag har ändå hopp om att man ska kunna nå dit. I EU:s havsmiljödirektiv finns ett mål som säger att fiskbestånd ska ha en god storleks- och åldersstruktur, något man idag inte tar hänsyn till inom fiskförvaltningen. Om det här målet implementerades skulle fisketrycket på strömming i Östersjön behöva minskas. Men det är en process som kan ta tid. På kort sikt kan en annan viktig åtgärd vara att minska den pelagiska trålningen i kustnära områden.
Vi ser i våra kartläggningar att en hel del fiske sker i kustnära områden under vinter och vår, där strömmingen ansamlas inför lekvandringen till kusten. Kan man minska fisket på de här förleksansamlingarna kan det förhoppningsvis ge goda effekter lokalt i dessa kustområden. SLU Aqua hjälper just nu Havs- och vattenmyndigheten med ett uppdrag från regeringen att föreslå hur en sådan åtgärd kan genomföras.
Hur lång tid kan det uppskattningsvis ta för strömmingsbeståndet att återhämta sig?
-Strömmingen är en relativt långsamväxande fisk, och man får räkna med att det tar rätt länge för bestånden att återhämta sig. Hur snabbt återhämtningen går beror förstås på hur kraftfulla åtgärder som vidtar. Förbättringar i bestånden brukar man kunna se redan några få år efter att en åtgärd satts in. Att återfå det goda bestånd vi hade i Bottniska viken på 1980- och 90-talen kommer däremot att ta ett par årtionden, även om fisketrycket skulle minskas kraftigt.
Det finns ett flertal exempel på att fiskbestånd överfiskats tills de kollapsat, exempelvis torskbestånden utanför Newfoundland och utanförvår egen västkust, finns det nu några tecken på att det redan kan vara för sent att skydda strömmingen?
-Situationen är långt ifrån lika illa som för många torskbestånd, exempelvis utgör bestånden i Kattegatt idag bara några få procent av vad det var på 1980-talet. Även torskbestånden i Östersjön har gått dåligt. För strömmingen ser det dock ljusare ut. Rekryteringen är fortfarande hygglig, liksom tillväxten, vilket innebär att det finns goda förutsättningar för en återhämtning om fisket minskar.
Men den minskade förekomsten av stor strömming är en tydlig varningsklocka. Erfarenheten visar att när man tappar de stora individerna i ett bestånd ökar man risken för kollapser. De klimatförändringar vi ser idag gör dessutom att ekosystemen förändras snabbt, vilket ytterligare ökar riskerna och det behöver man ta höjd för inom förvaltningen.
Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är att det finns en risk för att lokala bestånd fiskas för hårt. När lokala bestånd överfiskas kan det ta mycket lång tid för dem att återhämta sig. Det visar våra erfarenheter av de lokala bestånden av torsk på västkusten.
Foto: Ulf Bergström / Forskaren Ulf Bergström är knuten till SLU Aqua, Kustlaboratoriet och forskar brett med inriktning på kustnära ekosystem i Östersjön. Hans studier omfattar bland annat skydd av marina områden, rovfiskars betydelse och ekosystembaserat fiske.