Nicka Hellenbergs rekordsilverruda på 1670 gram, fångad på majskorn. Foto: Storfiskregistret
Förra året beslutade Sportfiskarna att arten silverruda skulle kunna registreras i Storfiskregistret. Nu har ett knippe storfiskjägare fångat de första silverrudorna över storfiskviktgränsen och således utsetts till svenska rekordhållare.
Storfiskregistreraren Nicka Hellenberg – själv idog silverrudametare – har tillsammans med bland andra fiskkännaren Peter Grahn arbetat fram riktlinjer för att artbestämma silverrudan och särskilja den från vanlig ruda och framför allt från hybrider mellan silverruda och ruda. Nu har Sportfiskarna granskat och godkänt fem rekordfiskar av arten som var och en överskridit minimivikten 1 300 gram och sedan överträffat rekordvikten vartefter de fångats.
Leif Krause tog det första rekordet
Först ut med att registrera en silverruda var den notoriske storfiskjägaren Leif Krause. Den 17 juli var han på plats vid det gotländska vattnet Närsån, där arten konstaterats, och kunde fånga ett knippe silverrudor – fiskar som han konstaterade var stridbara som små karpar. Men fiskarna verkade också försvinna eller åtminstone vara omöjliga att fånga under långa perioder. Med hjälp av bottenmete och majs lurade han så småningom en 40,5 centimeter lång och 1 450 gram tung fisk, som efter granskning kunde utses till det första registrerade sportfiskerekordet av silverruda.
– Fotona visade de tecken som vi behöver för att granska och bedöma arttillhörighet. Det var roligt att få in en första anmälan om rekordnotering på arten, efter all tid som lagts ner på att både fånga och bestämma bedömningskriterierna för arten, säger Sportfiskarnas storfiskregistrerare Nicka Hellenberg.
Två tyngre fiskar blir rekord
Fler välkända specimenfiskare anlände snart till vattnet. Trion Andreas Ekfeldt, Anders Lilja och Sten-Sture Jönsson fiskade några dagar och hade enligt uppgift ett relativt trögt fiske. Men, de fångade några silverrudor, varav två exemplar höjde det färska rekordet. Med kombinationen mask och majs på kroken lurade Andreas Ekfeldt den 30 juli en silverruda på 42,5 centimeter och 1 490 gram. Några dagar senare, den 3 augusti, höjde Anders Lilja rekordet till 1 520 gram när en 45 centimeter lång fisk nappade på hans mask- och majsagnade krok. Den fisken skulle få behålla rekordstatus i fyra dagar innan rekordfisk nummer fyra omslöts av ett håvnät.
Storfiskregistreraren blir rekordman
Hemmasonen och Sportfiskarnas storfiskregistrerare Nicka Hellenberg har tillbringat många dagar i jakten på silverrudor och fångat ett stort antal.
– Jag ville först och främst att någon annan skulle anmäla första fisken innan jag skickade in en egen storfiskregistrering på arten, så det var kul att vi fick in flera stycken och dessutom tre snabba rekord. Jag vet ju också att man måste ha lite flyt med att inte bara få en silverruda, utan dessutom lyckas få en fisk av rejäl kaliber för att kunna registrera den. De här duktiga sportfiskarna visade att de naturligtvis hade tumme även med denna art, säger Nicka.
Den 7 augusti var han själv på plats och fick ett par silverrudor över storfiskvikten 1 300 gram, jämnt fördelade på flötmete och bottenmete som metod. Majskorn utgjorde det huvudsakliga lockbetet för fiskarna under Nickas pass i ån och strax efter 20.00 nappade en extra tung fisk på hans bete. Ensam vid ån kunde han filma både fajt och håvning av en till synes gammal och sliten, men bastant, silverruda. Fisken var 45 centimeter lång och vägde 1 620 gram. Nollställning av våg, vägning samt mätning skedde via videosamtal så att två personer, varav en medlem från Sportfiskarnas rekordkommitté, kunde följa hela förloppet.
Men, riktigt nöjd var uppenbarligen inte Nicka. Fem dagar senare, den 12 augusti, var han ute på jakt efter silverruda igen.
– Jag tänkte att jag skulle försöka få en snyggare fisk än den gamla härjade som nu var den tyngsta noterade … Men allvarligt talat var det inte rekord som lockade mig. Jag metar de här fiskarna frekvent och trivs i tystnaden med mitt spö i handen, säger Nicka.
Och tyngre spöböj blev det. När skymningen börjat falla kom en av fiskepassets få silverrudor, därtill ett stort exemplar. Snart kunde Nicka filma hur en välmatad silverruda leddes in i håven. En liknande procedur som vid första rekordet, med filmning och dokumentation av vägning och mätning, visade snart att Nicka fångat en 44,5 centimeter lång och hela 1 670 gram tung silverruda.
Efter att samtliga vågar som använts vid ovan nämnda fångster testats i laboratorium kunde Sportfiskarnas rekordkommitté utse samtliga fångstmän till svenska rekordhållare. Nuvarande rekord på 1 670 gram innehas alltså av Sportfiskarnas storfiskregistrerare, Nicka Hellenberg.
Sportfiskarna gratulerar samtliga rekordinnehavare. Pressbild finner ni här.
Bakgrund – om silverrudan
Silverrudan (Carassius gibelio) har under många år ökat sitt utbredningsområde i Östersjön. Den är från början en sötvattensart, men klarar bräckt vatten. Den är också nära släkt med den vanliga rudan (Carassius carassius) och kan bilda hybrider med denna, vilket också har skett i exempelvis gotländska Paviken – en sjö som under många år, innan Grahns och Hellenbergs avslöjanden, stod för de svenska sportfiskerekorden på ruda.
Efter de båda herrarnas insamling av prover, fält- och fotoanalyser, samt slutligen med DNA-tester, utförda av forskare på Södertörns högskola, kunde det konstateras att samtliga av Pavikens ”rudor” var hybrider mellan vanlig ruda och silverruda. Efter detta godkändes inga fler rudor från Paviken. I dag är sjön stängd för allt fiske.
När Nicka Hellenberg med flera metade upp fiskar i gotländska Närsån som var misstänkt lika silverrudor togs fler DNA-prover. Analyserna visade att i denna å simmade det ”ren” silverruda. Problemet har varit att ändå definiera och konkretisera de utseendemässiga (”morfologiska”) tecken som går att använda för att särskilja silverruda från hybriderna mellan ruda och silverruda, endast med hjälp av foton.
Detta gäller för storfiskregistrering av silverruda
* Fisken ska ha 28–30 fjäll längs sidolinjen, alltså fjäll med sidolinjemarkering. Eventuellt kan det utöver detta finnas ett eller par småfjäll i början eller slutet, inte sällan utan sidolinjens markering. Vanlig ruda har 31–36 fjäll längs sidolinjen, ofta 32–34. Och de hybrider som granskats har i regel haft 29–31 fjäll.
Ett exempel på en vanlig ruda. Foto: Storfiskregistret
* Analfenans speciella utseende är en viktig detalj. Silverrudan har bland annat en längsta taggstråle som är grov och ofta sågtandad, vilket inte är lika markant hos de hybrider som granskats. En liknande taggstråle förekommer även i ryggfenan.
* Fiskens övergripande kroppsform, liksom fenornas form och utseende, är också viktiga i helhetsbedömningen. Bröstfenan är i regel betydligt längre hos silverrudan än hos rudan. Hos hybriderna kan både en längre och en kortare variant förekomma. Ryggfenans mer konkava form, liksom den ofta ”långa” stjärtspolen indikerar silverruda, eller hybrid.
Ett exempel på en hybrid mellan ruda och silverruda: Det tidigare svenska rekordet, som visade sig vara en hybrid. Rickard Linderots Paviksfisk på 3 070 gram. Foto: Storfiskregistret
Skarpa bilder på fisken och dess detaljer är ett måste för att ett godkännande ska vara möjligt.
Ett exempel på en renrasig silverruda. Nicka hellenbergs rekordfisk på 1 670 gram. Lägg bland annat märke till den mycket speciella fenstrålen i analfenan, samt antalet fjäll längs sidolinjen, vilket visar att det är en silverruda.