Beståndssituationen (lekbiomassa) för Nordsjö/Skagerrak-beståndet. Data: ICES.
Sportfiskarna sammanfattar ICES rekommendationer till fiskekvoter i Västerhavet 2023 och konstaterar ett fortsatt allvarligt läge för många fiskbestånd, stora utkast och otillräcklig användning av selektiva redskap.
Torsdag 30/6 publicerade Internationella havsforskningsrådet (ICES) sina årliga rekommendationer för fiskekvoter i Västerhavet och Nordsjön 2023. Det är fortsatt dystra siffror för många kommersiellt viktiga rovfiskarter längs våra kuster. För det kollapsade torskbeståndet i Kattegatt rekommenderas fortsatt en nollkvot. För Skagerraks motsvarighet balanserar beståndet på mycket låga nivåer. Enstaka ljusglimtar finns, men ökningarna är ofta från oerhört låga nivåer. Nedan följer en sammanfattning:
Sammanfattning torskbeståndet i Skagerrak/Nordsjön (22 946 ton, +42 %)
Under 1960- till 1980-talet var fångsterna på flera hundratusen ton, för att sedan dess ha sjunkit kraftigt till en stabilt låg nivå under 2000-talet. Nordsjöbeståndet är ett ikoniskt och kommersiellt mycket viktigt bestånd för många länder. Det är utbrett över ett stort område och består sannolikt av olika delbestånd, vilket gör förvaltningen svårare. Precis som för Kattegattbeståndet rekommenderade ICES ett fiskestopp under större delen av 00-talet. Trots detta så sattes kvoterna under denna period aldrig under 20 000 ton/år.
Det hela är ett skolexempel på överfiske som under många år tillåtits genom för högt satta kvoter, men också på grund av enormt stora utkast av flera länders fiskare. Torskens roll som begränsande bifångst i blandfisket i Skagerrak/Nordsjön i kombination med bristfällig efterlevnad av landningsskyldigheten har inneburit en nedgång under decennier. I Skagerraks kustområden är påverkan från de historiskt höga nivåerna av knubbsäl och mellanskarv idag sannolikt betydande för uppväxande fisk. Sannolikt kan beståndet också påverkas av klimatförändringar.
Beståndet är sedan flera år under biologiskt säkra gränser (B-lim). Trots detta höjs kvoten och detta är tack vare den EU-gemensamma MSY-förvaltningen. Även det angränsande torskbeståndet i västra engelska kanalen är rekordsvagt.
Sammanfattning torskbeståndet i Kattegatt (nollkvot, +/- 0)
Landningar (mörkblått) samt utkast (ljusblått) av torsk från Kattegatt. Data: ICES.
Även här ett tydligt exempel på kraftigt överfiske under många decennier. Under hela 1970-talet och fram till mitten av 80-talet låg landningarna på 12 000–22 000 ton. Under 90-talet försökte den vetenskapliga rådgivningen förgäves få ner kvoterna, samtidigt som fångsterna sjönk mot 6 000–8 000 ton. 14 år i rad under åren 2002–2015 rekommenderade ICES ett fiskestopp. Under samma år beslutade politiken om totalt 11 000 ton i kvot, en siffra som enligt ICES ligger över 16 000 ton om man inkluderar yrkesfiskets dumpning av fisk, så kallade utkast. Beståndet har enligt ICES data överfiskats (= fångsten överskrider rådgivningen) under nästan hela 2000-talet.
Beståndsstorleken 2020–2021 är enligt ICES data den lägsta uppmätta och årsklasserna födda 2017, 2018 och 2020 är också de historiskt svaga. Situationen för 2022 ser likartad ut och fortsatt rekommenderas en nollkvot. Fångsterna av ett kollapsat bestånd hålls dock uppe genom en mycket omfattande bottentrålning efter havskräfta, där torsken tas inom ramen för en politiskt beslutad bifångstkvot. Allteftersom torskbeståndet kollapsat har bifångsterna av just torsk minskat, medan många icke-kvoterade arter får dumpas helt lagligt. Danmarks ovilliga inställning till hållbart fiske samt bristfälliga påtryckningar från svenska politiker och ansvarig myndighet har kraftigt bidragit till kollapsen.
I Kattegatts kustområden är påverkan från de höga nivåerna av knubbsäl och mellanskarv sannolikt betydande för uppväxande torsk. Troligtvis kan beståndet också påverkas av klimatförändringar.
Övriga bestånd i urval
För den vårlekande sillen föreslås sedan flera år ett fiskestopp, något ministerrådet inte hörsammat i sina kvotbeslut. Även gråsej är nära rekordlåga nivåer. Höstlekande sill, skarpsill, sandskädda och slätvar är andra arter som visar en negativ trend.
Det svenska räkfisket är omgärdat av problem med överkapacitet i flottan och okända mängder utkast av småräka och fisk. Beståndet balanserar på en stabilt låg nivå sedan ett decennium. En ljusning ses, men den baseras på ytterst osäkra data om nya årsklasser.
Beståndssituationen (lekbiomassa) för Nordhavsräka. Data: ICES.
För tidigare ikoniska kustnära rovfiskbestånd som bleka är situationen mer eller mindre katastrofal, och har så varit i flera decennier utan större insatser från beslutsfattare. Det kanske allra mest allvarliga är att väldigt många har vant sig vid detta, både sportfiskare och beslutsfattare.
Enstaka ljusglimtar finns, bland annat rödspätta i Skagerrak/Nordsjön där en kraftigt minskad fiskeridödlighet de senaste 20 åren sammanfaller med en lika kraftig beståndsuppgång. Av samma anledning går rödspättabeståndet i Kattegatt/Öresund/Bälthavet också bra. Likaså har vitling, bergskädda och kolja en positiv trend, men i koljans fall bakas Skagerrak in i rådgivningen tillsammans med Nordsjön och västra Skottlands vatten.
Fortsatta problem med olagliga och lagliga utkast
Både ICES och den europeiska fiskerikontrollmyndigheten EFCA lyfter de fortsatta problemen med utkast i bland annat Skagerrak, något som i decennier starkt bidragit till fiskbeståndens förfall. För exempelvis vitling är de beräknade utkasten mycket högre än vad näringen själva rapporterar och 84 % av de totala vitlingfångsterna beräknas dumpas. För okvoterade arter, alltså kommersiellt mindre viktiga men för sportfisket ofta intressanta arter, får dumpning ske helt lagligt. Störst problem med regelefterlevnad är det i det demersala fisket, alltså huvudsakligen i bottentrålfisket. En befogad fråga är huruvida bottentrålfiske kan kombineras med ekosystembaserad förvaltning. Likaså saknas miljöprövning av fisket.
Bottentrålning efter havskräfta i Kattegatt. Foto: Edith Camilla Svensson/Hallands Nyheter.
MSY-förvaltningen – ett systemfel
Ett stort problem för den EU-gemensamma förvaltningen är att beställningen till ICES från EU-kommissionen är på det som kallas Maximum Sustainable Yield (maximalt hållbart uttag). Denna förvaltningsmodell, som gynnat kortsiktiga vinstintressen i det kommersiella fisket, tar enbart hänsyn till biomassa som i modellen bör fiskas hårt. Hänsyn till hur beståndet egentligen mår eller hur mycket det har minskat de senaste decennierna saknas. Det tas exempelvis ingen hänsyn till att beståndet enligt Havsmiljödirektivet ska ha en normal ålders- och storleksstruktur. Om hänsyn hade tagits till Havsmiljödirektivet, ekosystemansatsen och försiktighetsprincipen – vilket EU:s fiskeripolitik egentligen ska göra – så hade vi idag haft starkare bestånd med en mer normal beståndssammansättning samt högst sannolikt en mycket bättre miljösituation i våra hav. Detta hade gynnat även det kommersiella fisket på lång sikt.
Ett annat problem är att incitament till hållbart fiske och selektiva redskap saknas.
Beslut i december
Det slutgiltiga beslutet om fiskekvoter för 2023 tas i december, då EU:s ministerråd träffas för att fastställa fiskekvoterna för Nordsjöområdet. Brexit har i flera år komplicerat förhandlingarna, med följdeffekter på förhandlingarna mellan EU och Norge.
Läs ICES senaste råd för Västerhavet/Nordsjön här.
Läs mer om Sportfiskarnas kampanj Rädda Västerhavet här.
Mer information
Markus Lundgren, regionchef Sportfiskarna
08-410 80 627, markus.lundgren@sportfiskarna.se