Torsk - en alltmer ovanlig fångst. Foto: Anders Nicander.
Fiskbestånden i Västerhavet har påverkats av fiske under mycket lång tid. Officiella uppgifter om landade fångster från svenskt fiske i Skagerrak och Kattegatt ger en bild av att bestånden överfiskats så att reproduktionen sjunkit sedan mycket lång tid.
För flera arter uppnåddes de högsta nivåerna redan på 1940-talet eller tidigare. De högsta fångsterna av arter som marulk, havskatt och hälleflundra uppnåddes på 1950-talet. Torsk, kolja, gråsej, bleka och långa – som tillsammans varit de ekonomiskt viktigaste och därför drivit fisketrycket – når sina högsta nivåer för 50 år sedan. Därefter rasar landningarna under de senaste 20–30 åren ned till några få procent av de historiska nivåerna. Utvecklingen är entydig och odiskutabel. Tecken på bestående återhämtning saknas.
Havskräfta är den enda art som visar kontinuerligt ökande fångster och är nu de högsta någonsin, sannolikt då rovfiskbestånden är rekordsvaga och naturliga predatorer alltså saknas. I dag är det havskräfta och räka som driver svenskt fiske i Skagerrak och Kattegatt. Fisket bedrivs med bottentrålar och merparten av fiskfångsterna är oönskade och kastas. Fiskbestånden i Västerhavet har förvandlats från en rik gemensam resurs till ett bifångstproblem för fisket med bottentrålar.
Det finns idag en risk för att politiken, Havs- och vattenmyndigheten och yrkesfiskeorganisationerna är tillräckligt tillfreds med nuvarande lönsamhet och regelverk i det som i princip är det enda kvarvarande västerhavsfisket – skaldjursfisket. Om så är fallet saknas incitament för att ta obekväma beslut och åstadkomma nödvändiga förändringar för återkomsten av våra rekordsvaga fiskbestånd. Det nya normaltillståndet blir då trålåkrar där havskräfta skördas, med okänd mängd bifångst och få möjligheter för våra fiskbestånd att någonsin komma tillbaka.
Diagrammet ovan beskriver relativa fångstvärden från Skagerrak och Kattegatt landade av svenskt yrkesfiske, 1920-tal till i dag. Värden i procent, där index 100 är satt till den 10-årsperiod då högsta nivå för arten uppnåddes. Som exempel återfinns de högsta relativa värdena för rödspätta och kummel på 1940-talet. Torsk, kolja och bleka nådde de högsta nivåerna på 1970-talet.
Källa: Ungefärliga uppgifter från Sveriges officiella statistik, SCB och Havs- och vattenmyndigheten. Fritt bearbetat av Stig Thörnqvist efter ”Svenskt fiske i historiens ljus” (Aqua reports 2017:7, Sveriges lantbruksuniversitet, Hentati-Sundberg, J.).