Myndigheter har få möjligheter att kontrollera vad fiskarna väljer att göra med fångsten ombord. Foto: Markus Lundgren.
Mindre än 10 % av den fångst som dumpas redovisas på ett korrekt vis. Fiskerikontrollen är maktlös och överträdelserna kan inte sanktioneras.
Man kan konstatera att landningsskyldigheten inte efterlevs i det svenska fisket med bottentrålar i västerhavet. Det som fortfarande är tillåtet att kasta redovisas inte korrekt. Uppgifter om förhållandena bland de danska fartyg som fiskar på svenskt vatten följs inte upp av svenska myndigheter och därför saknas de uppgifterna.
Ett av det verkligt stora problemen och bristerna i fiskeriförvaltningen har varit och är fortfarande att fångsterna inte rapporteras och redovisas korrekt. Före reformen av EU:s fiskeripolitik 2013 som innebar att den så kallade landningsskyldigheten infördes kallades utkasten för ”Ej rapporterade fångster”. Begreppet inkluderade undermålig fångst och fångst av arter utan ekonomiskt värde. Så kallad high-grading (att uppgradera värdet på fångsten, vanligtvis genom att dumpa mindre fisk) och utkast på grund av brist på kvot ingick också liksom helt oredovisade fångster.
En svårartad misshushållning
Problemet innebar att det saknades information om hur mycket fisk som dödades av fisket. Vilket i sin tur underminerade möjligheten att beräkna beståndsstorlek och framtida fiskemöjligheter. En allvarlig sida var också att utkasten innebar en svårartad misshushållning med livsmedelsresursen. I allmänhetens ögon var detta givetvis helt oacceptabelt. Det satte press på politiska åtgärder. Man kan med fog säga att den allmänna opinionen var den avgörande drivkraften bakom att fiskeripolitiken till sist reformerades och den så kallade landningsskyldigheten infördes. Inte minst boken ”Tyst Hav” och liknande insatser var avgörande för att få till stånd en förändring.
Kraven på näringen att redovisa all fångst, även sådan som kastas, har funnits länge. Långt innan 2013. Men det har aldrig efterlevts eftersom det inte har varit möjligt att kontrollera vad som sker ombord på fartygen när de befinner sig till havs. Eftersom bifångsterna av oönskade fångster varit så omfattande på grund av redskapens tekniska brister har det varit en omöjlig uppgift för fiskaren att sortera och hålla rätt på det som kastas. Därmed också omöjligt att korrekt redovisa. Dessutom har kvoterna varit begränsande på grund av överfisket.
Utkasten fortsätter
Därför är det sorgligt att nu konstatera att utkasten fortsätter och att bristerna i rapporteringen kvarstår. Detta trots landningsskyldigheten. Anledningarna är flera. Dels urvattnades intentionerna med reformen under implementeringen och en mängd olika undantag infördes. Dels saknas tekniska, praktiska och ekonomiska möjligheter för yrkesfiskarna att leva upp till kraven.
Det går dessutom fortfarande inte att kontrollera fartygen när de är till havs. Detta har bland annat Havs- och vattenmyndigheten konstaterat i ett officiellt uttalande där de efter kritik från SLU medger att:
"-I nuläget har vi och andra myndigheter få möjligheter att kontrollera vad fiskarna väljer att göra med fångsten ombord."
Källa: Havs- och Vattenmyndigheten och SLU Aqua.