Foto: Team VKMK / Team VKMK, överst från vänster: Mikael Jeansson, Jörgen Svensson, Krzysztof Witowski, Fredrik Johansson. Nederst från vänster: Roger Bengtsson, Jonas Gustavsson.
Så var det äntligen dags för resa till Plovdiv i Bulgarien för den fjärde upplagan av klubblagsVM i feeder. Uppladdningen har varit lång, inte bara på grund av kvaltävlingen året innan, utan dessutom kom det en pandemi emellan som innebar en förskjutning i tid med över ett år.
Efter noggrann planering så gott det går och med garderingar för det oförutsedda hade vi bestämt att ha en transport av utrustning med buss till Bulgarien där tre av oss sex som deltog körde. Resten av deltagarna flög ner. Avståndet till arenan mättes till cirka 240 mil från Swinoujscie i Polen. Därutöver hade även några av oss en resa inom Sverige på ungefär 20–25 mil.
Det började redan med en utmaning i form av att bussen vi bokat i Sverige inte var så stor som vi antagit. När vi ställde upp allt utanför var det ingen av oss som trodde det var möjligt att få plats med allt. Efter två timmars stuvande och utfyllnad av alla tänkbara och otänkbara håligheter fick vi in nästan allt. Vi tvingades dock lämna kvar några påsar mäsk och någon överbliven mäskbalja.
Båten avgick klockan tio på kvällen och en hytt var bokad. Natten var lite gungig men alla tre av oss är vana vid att resa över vatten. Väl framme i Polen började den riktiga resan. Krzysztof som är från Polen körde den första biten och skötte snacket vid tankning och matintag. Milen rullade på och snart hade vi passerat både Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. När vi kom till Serbien var vi lite oroliga eftersom landet inte tillhör EU. Våra farhågor kom på skam vid inkörseln, däremot blev den besannad när vi skulle in i Bulgarien. Plötsligt var där en nitisk tulltjänsteman som ansåg att vi skulle deklarera för vår utrustning på samma sätt som alla lastbilar. Vi fick helt sonika ställa oss i kön av lastbilar som var ganska lång. Efter ett antal stopp och kontroll av både oss och vår last som tog två timmars nervös väntan, var vi igenom och kunde fortsätta vår färd in i Bulgarien. Resten av resan gick friktionsfritt och vi blev väl emottagna av våra kamrater som anlänt via flyget.
Efter en god natts välbehövlig sömn ville vi självklart besöka arenan vi skulle tillbringa den kommande veckan vid. Det var söndag och vädret var soligt och sensommaraktigt. Arenan är en kanotarena som är ca tre kilometer lång och över hundra meter bred. Runt den finns en väl tilltagen gång- och cykelväg och det verkade vara ett mycket populärt område, inte bara för kanotister utan för folk i allmänhet. Vi fick även tillfälle att beskåda en stor mängd karpar vars huvudföda uppenbarligen bestod av bröd och pommesfrites som dom matades med, varav den så kallade silverkarpen var dominerande. Denna sort var dessutom inte godkänd som fångst under tävlingen eftersom den normalt äter plankton och blev vid tidigare tävlingar ofta felkrokad och dominerade fångsten. Detta visade sig inte stämma med nuvarande årstid då ett ytterst litet antal fångades och ingen av dessa var felkrokad. En av våra tävlande stiftade bekantskap med en dylik karp på 2,5 kg under själva tävlingsdagarna. Hade denna räknats hade placeringen blivit åtskilligt bättre. Men det är ju som bekant inte de felfångade eller ogiltiga fiskarna som räknas. Väl där passade vi även på att ta ett gruppfoto med arenan som bakgrund.
När väl måndagen infunnit sig var vi tidigt på plats och vi hade lottats till sektion C på den västra sidan. Här var A, B, C och D medan E-sektionen var på motsatta sidan. När det anordnas kanottävlingar finns det ett antal bojar som är fästa vid rep. Dessa rep hade placerats längs mitten av arenan ungefär 55–60 meter ut och en av strategierna skulle vara att vi hade två mäskplatser. En på ca 25–35 meter ut och en relativt nära repen. Vi hade en plan för vilket mäsk vi skulle använda och även hur mycket lera vi skulle ha i för att det inte skulle bli för matigt. Denna kunskap fick vi till oss från det svenska landslaget i internationellt mete som ägde rum 2016 där laget tog en hedrande sjätteplats. Den sort vi framför allt skulle fiska efter var Carrassio, en sorts karpfisk som förekommer i relativt stor mängd framförallt i södra Europa. Vi hade bestämt oss för att under de tre första träningsdagarna skulle bara fyra av oss fiska medan de övriga två skulle kolla in resten av lagen. Efter det första träningspasset tyckte vi ändå att vi viktmässigt och efter koll på de övriga lagen, låg bra till. Ett av Englands lag, team Ringer, hade flera kontakter med karp men förutom karpen var vi hyfsat med. Veckan fortsatte och vi fick pröva på alla sektionerna.
Eftersom det var 34 lag anmälda bestod sektionen av 34 man. Dessa hade i sin tur delats av på hälften och således kunde man bli sämst placerad som nummer 17. Alla placeringar läggs ihop de två tävlingsdagarna och det laget med minst poäng vinner. Vid lika poängtal tittar man på vikten där högsta totala vikten avgör.
Träningen är upplagd på det viset att vi lottas på alla fem sektionerna under veckan, däremot var på sektionerna vi hamnar är mer osäkert. Oftast brukar lagen få möjlighet att fiska på någon kantplats då dessa normalt innebär en viss fördel. Det som var lite överraskande var att vi lottades till två kanter på samma sektion. På en av dessa kantplatser hade vi vårt bästa fiske med ca 15–35 Carrassio var. Dagen efter var ett av de holländska lagen där och deras fiske var uselt. En av deras killar nollade till och med. Just då var vi kaxiga. Det skulle dock visa sig bli annorlunda.
När tävlingsdagen, som vädermässigt var fantastiskt med temperatur en bra bit över 25 grader och vindstilla, infann sig och vi hade bestämt oss för vilka som skulle tävla, var det flera av oss som hade lite tävlingsnerver. Faktum är att tre av oss aldrig tidigare tävlat på denna nivå. Vi hade även bestämt att den som fiskade sämst av oss under lördagen skulle vara kapten under söndagen. På detta vis fick alla i laget möjlighet att tävla. Resultatet dag ett visade på att träning är en sak medan tävling en annan. Vi hamnade på tredje sista plats efter den första dagen och vår tanke var att vi borde vara bättre. Ett av de holländska lagen ledde ganska överlägset följt av ett ungerskt lag.
Inför dag två, söndagen hade väderförhållandena ändrats avsevärt. Vinden hade ökat till 9–11 sekundmeter i byarna, dessutom vred den sig under dagen från västlig till ostlig. Det kom även några droppar regn som vi under hela veckan inte sett röken av. När väl tävlingen var över och vi konstaterat att vi trots en fin fjärdeplacering på en av sektionerna och totalt bättre resultat än dag ett, hamnat en placering sämre än dagen innan. Vi slutade på näst sista platsen med endast ett spanskt lag efter oss.
Vi kan konstatera att vi denna gång inte var bättre. Vi gjorde vad vi kunde utifrån våra förutsättningar. Hade någon annan lyckats bättre? Den frågan kommer vi aldrig få svar på. Vad vi däremot vet är att vi i VKMK (Västra Kronobergs metarklubb) har kvalat in till VM i Italien nästa år. I skrivande stund pågår planeringen för fullt och ett lag håller på att bildas. Detta var andra gången vår klubb får representera Sverige i VM för klubblag. Den första gången var för några år sedan i Belarus. Den gången kom vi sist så trenden går ändå åt rätt håll om än lite långsamt. Trots omständigheterna har vi som klubblag samlat på oss ännu mer erfarenhet och rutin som är värdefullt inför kommande mästerskap samtidigt som vi är väl medvetna om att det blir helt nya förutsättningar och förhållanden när den tiden infinner sig.
Slutligen vill vi i VKMK tacka alla våra sponsorer, Sportfiskarna, Didrikssons, ABU Garcia, Svedea och Sensas.