Foto: JK-Fotografie-Design-shutterstock.com / Det behövs inte fler utredningar, det behövs vilja att agera för att rädda strömmingen.
En nyss publicerad rapport från BalticWaters2030 visar att inget hindrar Sverige från att agera direkt för att flytta trålgränsen, det behövs varken mer utredningar eller ett godkännande från EU.
Det finns idag en stor och växande opinion för att flytta ut trålgränsen och begränsa det storskaliga trålfisket efter strömming i Östersjön. Opinionen drivs av många olika aktörer som småskaliga kustfiskare, forskare, granskande journalister, lokalpolitiker, sportfiskare och ostkustbor. Hittills har regeringen och berörda myndigheter hävdat att det behövs mer kunskap och därmed mer utredningar innan man kan påbörja arbetet med en utflyttning av trålgränsen. Men det är inte sant, tvärtom finns redan både tillräckligt mycket kunskap och möjligheter för att agera nu direkt. Dessa fakta lyfts nu tydligt fram i den oberoende stiftelsens BalticWaters2030:s senaste Policy Brief.
Tillräckligt mycket kunskap finns- och den visar att det är bråttom
Tecknen på att ett ohållbart trålfiske efter strömming pågår är tydliga: exempelvis har det ökande fisketrycket lett till att strömmingen på kusten har minskat i antal, blivit mindre och blir könsmogen tidigare. Det finns nu även genetiska studier som bevisar förekomsten av lokala strömmingsbestånd. Dessa bestånd riskerar att utrotas när det storskaliga foderfisket pågår kustnära inför strömmingens lek. Att inte agera för en utflyttning av trålgränsen och i stället tillsätta mer utredningar och låta trålfisket fortsätta är därmed direkt oansvarigt och ett gravt åsidosättande av EU:s försiktighetsprincip. Enligt försiktighetsprincipen kan försiktighetsmått vidtas om ”om det kan antas att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada och olägenheter för människors hälsa och miljön”.
Avtal kan omförhandlas och vi har egen rådighet innanför 12 sjömil
Andra viktiga faktorer som lyfts fram av BalticWaters2030 är att avtalen om utbyte av fiskeområden med Finland och Danmark som berör en utflyttning av trålgränsen såklart kan omförhandlas. Exempelvis avser avtalet från 1975 mellan Sverige och Finland ”traditionellt fiske” som bedrivs i ”väsentligen samma utsträckning som innan”. När detta skrevs låg uttaget av strömming i södra Bottenhavet på ca 6000 ton, medan dagens uttag ligger över 30 000 ton. Det ursprungliga avtalet med Finland speglar alltså inte alls dagens storskaliga fiske. Det finns därmed flera skäl till att omförhandla avtalet.
Artikel 20 i EU:s gemensamma fiskeripolitik ger även Sverige möjlighet att reglera fisket inom 12 sjömil: ”En medlemsstat får vidta icke-diskriminerande åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen inom en gräns på tolv nautiska mil från dess baslinjer”.
Ett annat verktyg för att förändra fisket finns i Artikel 17 där det tydligt anges att en fördelning av tillgängliga fiskemöjligheter kan ske utefter miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. Kombinationen utflyttning av trålgräns och att premiera fiske efter strömming till humankonsumtion före industrifiske till foderproduktion är alltså fullt möjligt.
Att flytta ut trålgränsen är såklart en komplex uppgift som kräver förhandlingar och arbete, men det är fullt möjligt att genomföra och processen kan påbörjas nu direkt. Det finns faktiskt en hel verktygslåda tillgänglig. Sammantaget finns därmed inga ursäkter för fortsatta undanflykter från ansvarig minister och myndighet.
Läs BalticWaters2030:s Östersjöbrief 31 här.
Följ Sportfiskarnas strömmingskampanj här: www.raddastrommingen.se