Ja inget lär väl någonsin bli som förr igen då hela världen för tillfället känns upp o ned och man själv drabbats av stor sorg på det personliga planet men mitt i allt elände skall jag försöka sprida lite fiskeglädje med mina små krönikor.
Först och främst vill jag tacka för förtroendet att skriva några krönikor kring ämnet fiske. Jag skall försöka få till några trevliga berättelser och lyckas jag få en enda person bli lite mer inspirerad till sitt eget fiske tycker jag att jag lyckas.
Vill också passa på att tacka min föregångare Isabelle Wassberger för utmärkta krönikor under 2020.
Hade ju hoppas få inleda min första krönika i dur men tyvärr måste vi nog börja lite i moll. För på det egna planet har väl inte 2021 börjat direkt lysande utan snarare nattsvart. Då min älskade far Lennart Stridh somnade in till den eviga vilan den 12 mars 02.05.
Min far var ju inte bara min far utan också min bästa vän och fiskekompis. Utan far hade jag aldrig blivit den inbitne sportfiskare jag är idag och när det väl gällde ställde far upp i alla väder och fanns där för mig. Han var ju också en av Sveriges absolut bästa pimpelfiskare då han var i sitt esse. Länge rankades far som Sveriges bäste pimpelfiskare som aldrig fick äran att vinna ett SM. För varje gång det drog ihop sig till SM ja då var det som förgjort för far. En 7e plats i veteranklasen på Visten 1991 blev hans bästa SM placering. Men han tog en av de största abborrar som någonsin fångats på Ekoln viken på Mälaren på SM 1989, 1525 gr.
Ja far har betytt oerhört mycket för mitt fiske och då framförallt pimpelfisket och min förhoppning var ju också att jag skulle få skriva om roliga pimpeltävlingar i min första krönika men det har ju corona epidemin effektivt satt stopp för. Även om det har tävlats en del s.k coronasäkrade pimpeltävlingar har ju de stora folkfesterna uteblivit.
Så det för helt enkelt bli en liten sammanfattning om mitt eget pimpel denna säsong som gick i tecknet "jakten på de lite större". I vanlig ordning de senaste vintrarna här i Västra Sverige fick vi vänta länge på att beträda säker is och förra vintern uteblev ju isen helt i vårt område. Så det var inte utan att man kände sig som en kalv som kom ut på grönbete för första gången då man vandrade ut på säsongens första is den 17 januari.
Och om allt gått vägen kunde det blivit succé. Fick ganska omgående på en riktigt fin abborre säkert en bra bit över kilot men den ville inte besöka ovansidan utan behagade stiga av så där lagom retfullt alldeles under iskanten så man fick en skymt av den innan den försvann i djupet igen. Tyvärr satte den fisken an tonen för mig hela säsongen inte mycket som gick som man hoppats på. Visst fick jag fisk och en hel del skapliga men inte en enda över kilot på hela säsongen trots försök på både "säkra" storabborrevatten och nya satsningar bar det inte frukt denna säsong utan jag fick nöja mig med ett knippe under kilot.
Något som däremot blev en succé denna vinter måste väl ända vara vädret. Frasen "vi hade i alla fall tur med vädret" kunde i princip appliceras på alla turer jag avverkade denna vinter. Den ena solskenshistorian efter den andra avlöste varandra. Att fånga mängder och stora fiskar är ju inte allt utan att få njuta av naturen och uppleva allt vad en dag på isen kan ge i goda vänners lag är minst lika viktigt eller rättare sagt bra mycket viktigare än segrar i pimpeltävlingar och enorma klunsar till abborrar.
Vintern gav också flera nya bekantskaper i form av nya fiskevänner som ville lära sig pimpelfiskets ädla konst och jag lever som jag lärt och försöker föra vidare de kunskaper jag fått av far. Han hade en bestämd uppfattning om vad riktigt pimpelfiske är. Vertikal pirk, en färgkrok, gärna enkelkrok agnad med abborreöga var riktigt pimpel för far. Tafsfiske, mormyska och framförallt balanspirk var farsans hatobjekt. Behövde man ta till det ja då var man ingen riktig pimplare enligt farsan! Visst han försökte utveckla sitt fiske för att nå högre höjder men kom alltid tillbaka till sina vertikalpirkar. När jag fått landa ordentligt nu efter fars bortgång kommer det allt bli en lång härlig historia till minne av far samt skall även göra en riktig sammanställning av farsans enorma pirksamling som kan vara en av de största privata samlingarna i Sverige av en som själv inte tillverkat pirk utan bara stöttat alla fantastiska pirktillverkare vi har i Sverige genom att alltid köpa några ex av så många olika han stötte på.
Mitt eget storabborrefiske gick alltså inget vidare denna vintern men under ännu en strålande sol redan på 3e turen på en fantastisk fin blankis fick jag äran att guida en av mina nya fiskevänner till hans nya personbästa på 1470 gr. Givetvis på vertikalpirk, färgkrok + öga.
Den enda tävling jag själv deltog i var vårt eget KM som också som alltid sammanföll med vår årliga pimpelfejd mot ärkerivalen ASFF. Ett coronasäkrat arrangemang kunde genomföras på Gravlången syd Trollhättan. En sjö som normalt sett levererar ett fantastiskt fiske efter tusenbröder. Men som de flesta sjöar i vårt område denna vinter visade den sig från en riktigt tvär sida och endast lite över 2 kg räckte till KM vinst och mina knappa 2 kg som jag trodde jag skulle få skämmas för att komma i land med bar till 2a plats och fejden ja den gick som väntat. Knapp men rättvis seger för våran klubb FK TOPP. Så enda tävlingsinsatsen för året får väl ändå få fullt godkänt.
Farsans tillstånd försämrades drastiskt i början på februari och han kollapsade totalt en dag och ambulans fick ringas in och just den dagen insåg jag nog att far kommer aldrig mer komma tillbaka. trots att en av de sista orden han sa till mig var att nu måste vi komma ut på tidigt makrillfiske, i maj skall vi ut! Då skall båten i! Men högre makter ville annorlunda och tror nog att far innerst inne insåg att livet höll på att rinna ur honom han stängde av helt och slutade äta och dricka så det var några tuffa dagar innan telefonen ringde och förkunnade att nu var det bara minuter kvar och man fick ta ett sista farväl av far. Tur att man i sådana här tunga stunder har fisket att luta sig tillbaka på. Kan inte tänka mig bättre läkemedel än att få vara ute i vår fantastiska underbara natur och bara insupa livskraft i form av trevligt fiske med goda vänner inramat med härliga naturupplevelser.
Säsongens avslutande pimpelturer gick upp till farsans gamla jaktmarker dels för att hedra fars minne ville man ju återvända till områden far tog med mig som liten och dels för att chans till storabborre hägrade. Men måste säga att denna vinter var fisket väldigt knepigt på "våra" sjöar. Det kom liksom aldrig igång man kunde helt plötsligt få 3-4 abborrar i ett hål men sen föreföll det kemiskt rent runt om och väldigt ofta gick det ibland timmar mellan huggen och dagsfångster på max 10-20 abborrar per person tillhörde snarare regel än undantag denna vinter. Även om man försökte få lite mängd och inte bara stora ville det sig inte riktigt. Vissa sjöar höll dock stilen och man kunde få "skryllfylla" men de flesta vatten var knepiga värre vilket de flesta pimplare i vårt område höll med om. Man får många funderingar i huvudet varför abborren reagerade så som den gjorde denna vinter....kanske fick de en chock i år när det blev lock på vattnet då de varit utan istäcke långt över ett år....ja vem vet hur en abborre tänker.
Men vi tar nya tag och ser nästa vinter an med tillförsikt, längtar redan.....
Fast innan man får svarva lite is igen och höra knarret under stövlarna då man steppar ut på fina blankisar och känna darret i pimpelstickan skall vi klara av en lång säsong i öppet vatten som här redan inletts med de första mete och spinnfiskepassen men det får bli en helt annan historia.
Känner Ni för att ta del av och läsa om mina fiskeäventyr finns mängder med fiske berättelser på min blogg: fiskeshopen.blogg.se
Annars ses vi vid ett vatten nära dig.
Må så väl hela fiskesverige och ta väl vara på Er vi har bara ett liv se till att leva nu i morgon kan det vara försent.
mvh
Jonas Stridh.