Foto: Hans Lindqwist
Ny forskning visar varför överfiske och annan intensiv miljöpåverkan leder till att hela populationer blir mindre till storleken och att de tvingas börja reproducera sig allt tidigare.
Överfiske, jakt och intensivt jord- och skogsbruk är exempel på några aktiviteter som i en del fall bidragit till att växter och djur reducerats kraftigt och på vissa håll utrotats. Detta fastslår forskare från Lund och Toronto i en undersökning som publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences och fokuserat på fem olika arter av flicksländor. I studien belyser forskarna också hur en faktor som många års hårt överfiske utanför Newfoundlands kust har fått direkta konsekvenser på torskens reproduktionsstorlek och ålder, vilket påminner om skillnaderna de ser hos flicksländorna.
–Överfiskningen har resulterat i att torsken numera förökar sig tidigare och vid mindre storlek, något den tvingats till för att överleva. Om den inte hade genomgått den utvecklingen så hade den kanske helt fiskats ut och försvunnit från vattnen utanför sydöstra Kanada, säger Viktor Nilsson-Örtman, forskare vid Lunds universitet.
Den klassiska förklaringen till den mindre reproduktionsstorleken är att det är en direkt konsekvens av en högre dödlighet till följd av överfiskningen. Men det tycks inte vara hela förklaringen. Till stöd för sin tes pekar de båda forskarna på att torsken i så fall borde ha återgått till större reproduktionsstorlek när överfiskningen upphörde. Men så har inte skett. Istället pekar de på en annan förklaring till att torskarna blev mindre, och fortsatt är mindre.
Överfisket utanför Newfoundland kan ha lett till att torskbeståndet genomgått en snabb, evolutionär förändring av artens tröskelstorlek (den minsta storlek då en organism kan bli könsmogen och börja reproducera sig). Den mindre tröskelstorleken bibehölls när överfiskningen upphörde genom ett akut fiskestopp 1992. Evolutionen har således inte tagit ett steg tillbaka utan torskarna har fortsatt att fortplanta sig tidigare och vid en mindre storlek. Teorin om tröskelstorlekar presenterades för över 40 år sedan och gäller alla levande organismer. Tills nu har det varit just en teori och det är först nu, i och med Viktor Nilsson-Örtmans och Locke Rowes studie, som teorin för första gången bevisas empiriskt. För fiskbestånden kan detta vara ödesdigert.
–Våra resultat visar att framtida fiskekvoter kan behöva förändras så att man undviker att arter utvecklar mindre tröskelstorlekar och fastnar där. Torskbestånden utanför Newfoundland är ett exempel, men det kan lika väl gälla grödor som skördas med täta intervall eller jaktbara vilt, säger Viktor Nilsson-Örtman.
Problemet med ett för hårt fiske är övertydligt i svenska havsområden, där de flesta kommersiellt fiskade bestånd på grund av decennier av överfiske helt och hållet saknar en naturlig ålders- och storleksstruktur. Detta ska enligt Havsmiljödirektivet inkludera en hög andel äldre/stora individer och begränsade negativa effekter av utnyttjandet på den genetiska mångfalden. Havsmiljödirektivet är implementerat i svensk lagstiftning, men dess så kallade deskriptorer och kriterier är sällan eller aldrig använda av beslutsfattare i svensk fiskeriförvaltning.
Sportfiskarna har också skrivit en fördjupande artikel om överfisket utanför Newfoundland. Artikeln hittar du i Svenskt Fiske nr 2 från 2018 men även här digitalt i PDF-format.